För inte särskilt många år sedan var EU-motståndet någonting både rumsrent och utbrett, och även många som i grund och botten var för det svenska medlemskapet var påtagligt misstänksamma till unionen. Idag – det vill säga efter det att EU i och med genomförandet av valutaunionen EMU orsakat en ekonomisk katastrof – avfärdas emellertid de flesta former av EU-motstånd slentrianmässigt som populism eller någonting ännu värre.
EU har allt sedan starten dragits med svåra fel i sin konstruktion, men länge kunde man på ganska goda grunder hävda att fördelarna vägde tyngre än nackdelarna. Många såg därför under åren före det svenska medlemskapet EU som ett sätt att tygla den socialdemokratiska klåfingrigheten och maktfullkomligheten.
Detta kan mycket väl ha varit en helt korrekt bedömning utifrån de förutsättningar som gällde då, men idag har EU kommit att bli någonting helt annat. Unionen kan inte längre med den bästa av vilja sägas vara en kraft för frihandel eller marknadsliberalism. Unionen har i stället blivit en kraft för att omvandla kontinenten till en sönderreglerad, korrupt och svågerkapitalistisk superstat med Frankrike som förebild.
I det lilla illustreras detta av hur EU-kommissionen nyligen lät meddela att man vill tvinga strömningsföretag som Netflix att ta in minst 20 procent europeiskt innehåll, trots att detta bevisligen inte är vad kunderna vill ha. Abonnenterna skall därmed, hoppas man, tvingas subventionera europeiska produktioner som de betalande kunderna på en fri marknad visat sig rata.
Det finns ett ord för detta, nämligen protektionism. Intressant nog ägnar sig just Frankrike sedan länge åt detta, bland annat i exakt den form EU-kommissionen nu vill tvinga på hela Europa. Detta sade sig kulturminister Alice Bah Kuhnke nyligen stödja, vilket hon i ett utfall av plötslig nationalism motiverade med att hon var "väldigt mån om det svenska innehållet och den svenska kulturen".
Det är dock i det stora som vansinnet framträder på riktigt. Ett så kallat "frihandelsavtal" förhandlas för närvarande fram i snigeltakt och under omfattande sekretess, då avtalet i själva verket är ett avtal för reglering av handel. Ett annat aktuellt exempel är hur EU-kommissionen vill tvinga länder med låg företagsbeskattning att höja sina skatter, i syfte att skydda företag i länder där skatterna är högre.
Därtill vill man ge varje unionsmedborgare ett särskilt europeiskt beskattnings-id-nummer. Sådana vore helt meningslösa om unionen inte också fick beskattningsrätt, men som av en händelse har detta vid upprepade gånger varit uppe för diskussion. Sannolikt är det bara en tidsfråga innan företeelsen i en eller annan form blir verklighet, men vattnet måste värmas långsamt för att grodan inte skall hoppa ur kastrullen.
Vad för sorts organisation EU egentligen är påmindes vi om för drygt två veckor sedan, då EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i ett av sina många obalanserade utspel förklarade att britterna skulle behandlas som "desertörer" om de lämnade EU, och i inte-särskilt-förtäckta ordalag hotade landet med bestraffningsåtgärder.
Junckers utspel förde tankarna till maktfullkomliga sektledare, och hur dessa tenderar att bemöta kritik av det egna ledarskapet. Kanske är det också precis så hans utspel bör ses. Får EU hållas kommer Europa sakta men säkert förvandlas till ett sönderreglerat museum. EU hoppas förvisso att medelst dirigisme av franskt snitt öka unionens konkurrenskraft, men extrapolerar man den nuvarande linjen några år in i framtiden framträder en helt annan bild.
Stagnationen kommer att bita sig fast, de ständigt mer omfattande regleringarna kommer slå ut allt fler företag och nya federala skatter kommer steg för steg urholka medborgarnas köpkraft. För att rädda euron kommer medlemsländerna sakta med säkert snärjas i en finansiell union, och för att få ned de ohållbara skuldbergen kommer sedelpressarna att gå varma ända tills euron tappat lejonparten av sitt värde.
Ingenting talar idag för att EU kommer att reformeras. Tvärtom genomsyrar visionen om ever closer union (det vill säga ständigt ökande överstatlighet och centralisering) precis allting som pågår i Bryssel, även om svenska politiker gör allt för att förmedla en annan bild till sina väljare. I denna utveckling är möjligheten att Storbritannien lämnar unionen ett av ytterst få ljus i mörkret.
De britter som den 23 juni röstar nej till fortsatt EU-medlemskap kommer inte hänge sig åt oansvarig populism. De kommer, till skillnad från eurons maktfullkomliga arkitekter, visa prov på lite grundläggande ansvarstagande.
Relaterat:
"Brexit: The Movie" är väl värd en timme av din tid
DN1
