Det finns anledning att återkomma till EU-kommissionens förslag att
medelst lagstiftning kraftigt öka mängden europeiskt innehåll i strömningstjänster som Netflix utbud. Vad som gör förslaget remarkabelt är emellertid vare sig det faktum att EU ännu en gång visat sig stå för en vansinnig politik, eller att den hycklande extremistmecenaten Alice Bah Kuhnke ställer sig bakom denna.
Vad som gör förslaget anmärkningsvärt är det påfallande utbredda förakt för valfrihet det är det senaste i raden av exempel på. Det aktuella förslaget bär förvisso den franska kulturprotektionismens alla kännetecken, men höjer man blicken en smula finner man snart att företeelsen i fråga är betydligt mer utbredd än så. Ett talande exempel på detta är det svenska filmstödet.
Detta stöd finansieras genom att en tioprocentig filmskatt tas ut på alla biobiljetter. Pengarna går därefter till Svenska Filminstitutet, en organisation som på senare år blivit ökänd för sitt arbete för att stärka den postmoderna vänsterextremismens ställning, men vars huvudsyfte är att medelst subventioner möjliggöra produktionen av olönsamma filmer.
Subventioner som denna motiveras i regel högtidligt med att man vill stödja smala produktioner, gynna mångfalden och möjliggöra ett rikare kulturliv. Det låter ofta bra, avsikterna har inte sällan varit de allra bästa och företeelsen är idag så gammal att spinndoktorerna sedan länge fulländat marknadsföringsknepen.
Problemet med dessa argument är att deras enda syfte är att dölja det faktum att subventionerna i fråga inte ligger i kulturkonsumenternas intresse. Hade de europeiska kunderna föredragit fler europeiska produktioner i Netflixutbudet hade Netflix eller någon av deras konkurrenter förändrat sitt utbud. En sådan förändring av utbudet hade då nämligen varit ett bombsäkert sätt för dem att tjäna mer pengar.
De europeiska kunderna har dock genom de val de gör klart och tydligt visat att de inte vill ha fler europeiska produktioner i Netflixutbudet. Tvärtom, de anser i regel amerikanska serier och filmer vara överlägsna sina europeiska motsvarigheter, och väljer därför naturligt nog att i betydligt högre omfattning betala för de förra än för de senare.
Det finns överhuvudtaget inget problem med detta. Det spelar ingen roll hur mycket man hänvisar till god smak, kulturimperialism eller korkade Hollywoodproduktioner. Faktum kvarstår, när konsumenterna fritt får väljer de bort såväl europeiska filmer som Svenska Filminstitutets neurotiska samtidsproduktioner med genusperspektiv.
Subventionerna handlar med andra ord inte om att öka mångfalden, de handlar om att inskränka konsumenternas fria val. Såväl filmstödet som EU-kommissionens förslag syftar till att göra det dyrare för konsumenterna att se de filmer de vill se, och billigare för konsumenterna att se de filmer de inte vill se.
På detta sätt, hoppas man, skall fler betalande kunder styras till att göra vad som ur de betalande kundernas egen synvinkel är dåliga val. Subventionerna blir därmed per definition till någonting negativt för de allra flesta. Undantaget från denna regel är de konsumenter som faktiskt föredrar de produktioner merparten ratar.
Som av en händelse är den senare gruppen kraftigt överrepresenterad bland de opinionsbildare som dominerar samhällsdebatten. Inom detta välbärgade, inflytelserika och överordnade samhällsskikt drar man sig i regel inte heller från att använda sin ställning för att med emfas försvara rådande ordning. En ordning som går ut på att den egna kulturkonsumtionen skall subventioneras av allmänheten.
Bakom de högtidliga argumenten återfinns med andra ord inte bara de krafter som ständigt ser det som sitt uppdrag att lägga sig i vad andra gör. Bakom de högtidliga argumenten återfinns därtill inte sällan ren egoism. En av de mer ironiska följderna av detta att man därmed säkerställer den europeiska filmindustrins fortsatta oförmåga att hävda sig i den internationella konkurrensen.
SvD1,
SvD2,
SvD3
