Ett ofta åberopat argument till den så kallade välfärdsstatens försvar är att de flesta går plus minus noll på dem. Socialförsäkringarna och de övriga välfärdssystemen handlar inte i första hand om, påstås det, att fördela kapital mellan människor. Deras främsta syfte är i stället, hävdar man, att jämna ut medborgarnas inkomster över livets olika faser.
Mot detta kan man invända att omfördelningspolitik är ett uttalat politiskt mål. Man kan invända att systemet kräver 0,4 offentliganställa per privatanställd och att de skapar incitament till fusk och bedrägerier. Man kan invända att de i kombination med inskränkningar i avtals- och föreningsfriheten har lett till att över 900 000 icke-studerande personer i arbetsför ålder lever på bidrag, et cetera. Den viktigaste invändningen handlar emellertid om någonting helt annat, nämligen makt.
I och med välfärdssystemen tvingas alla att, på grundval av inkomstnivå, vara med betala för till exempel föräldraförsäkring, dagis och utbildningsplatser. Detta alldeles oavsett om den som betalar har ett, sju eller noll barn. Vad mer är, den som vill vara hemma med sina barn under några år, i stället för att från och med deras ettårsdag lämna dem på ett offentligt dagis, tvingas trots detta under hela sitt yrkesverksamma liv att vara med och betala för samma offentliga dagis i samma utsträckning som andra.
På samma sätt förhåller det sig på område efter område. Efter att du har betalt skatt, varav en icke-oansenlig andel försvunnit i administration, erbjuds du återbäring i form av de tjänster den offentliga sektorn tillhandahåller. Den som inte behöver eller är lockad av nämnda tjänster får emellertid se sina pengar gå upp i rök. Den som är intresserad av andra tjänster än de den offentliga sektorn erbjuder tvingas således betala dubbelt.
Ett av de mer anmärkningsvärda exemplen på detta är pensionssystemet. Den som 64 år fyllda får veta att han eller hon har tre månader kvar att leva, kan varken testamentera sitt pensionssparande till sina barn eller använda dem för att ta sista chansen att förverkliga sina drömmar. 64-åringen får i stället nöja sig med vetskapen att det nära förestående egna frånfället kommer bidra positivt till pensionssystemets framtida ekonomi.
Pensionssystemet är dock problematiskt även av andra anledningar. En av de mer anmärkningsvärda av dessa är att systemet till sin natur närmast är att likna vid ett pyramidspel. Den som kallt räknar med att från och med 65-årsdagen kunna ta del av de summor som anges i det orange kuvertet löper stor risk att, vad det lider, råka ut för en mycket obehaglig överraskning.
Att Stefan Löfven härom året meddelade att regeringen vill börja nalla ur pensionsfonderna för att "bidra med finansieringen" av en upprustning av järnvägsnätet, säger mycket om riskerna med ett pensionssystem som dagens. I och med detta utspel gjorde Löfven klart att han och hans finansiellt hårt trängda regering inte för en sekund drar sig för att köpa röster för de pengar som har avsatts för framtida pensionsutbetalningar.
Välfärdssystemen är således inte bara ett sätt för politiker att ta ifrån dig makten över dina egna pengar. De utgör därtill en gigantisk frestande syltburk för politiker i behov av att bättra på sina opinionssiffror. Den fortsatta existensen av dessa system ligger i politikernas och de eviga nettomottagarnas intresse. För övriga skattebetalare utgör de emellertid endast en ekonomisk tvångströja och konstant rånrisk.
