Om någon skulle hävda att treans växel är optimal för motorvägskörning skulle ytterst få åhörare ta personen i fråga på allvar. Åhörarna skulle skruva på sig, skaka på huvudet och kanske också tyst muttra någon synonym för personer med låg intelligens.
När det kommer till ekonomi är emellertid snarlika påståenden inte bara vanliga, de dominerar fullständigt. Politiker inkasserar stående ovationer då de lägger ut texten om varför regleringar är bra för ekonomin. Statliga interventioner påstås gynna exportföretagen. Höga subventioner och punktskatter lovordas från höger till vänster. Enigheten om att Riksbanken skall fortsätta ägna sig åt aggressiv ränte- och penningpolitik är total.
Allt detta förhindrar emellertid marknaden att fungera som den borde. Konsumenterna tillåts inte köpa vad de önskar, utan tvingas i stället betala extra för produkter staten finner optimala men konsumenterna själva finner suboptimala. Bubblor skapas och brister. Subventioner och räntepolitik uppmuntrar till felinvesteringar. Gamla företag skyddas medelst tungrodd byråkrati och regleringar från konkurrens från uppstickare. Et cetera.
Effekten blir ungefär som att ge sig ut på motorvägen med fel växel ilagd. Bilen går framåt, men motorn tvingas arbeta på alldeles för höga varvtal. Bränsleförbrukningen stiger kraftigt, motorn utsätts för onödigt slitage och resan tar längre tid än den borde. Vad mer är, om det sunda i detta råder bred politisk enighet. Få opinionsbildare förespråkar längre ett byte till fyrans växel, och den lilla skara som förespråkar ett byte till femmans växel avfärdas slentrianmässigt som fanatiker.
Den stora skiljelinjen i debatten handlar i stället inte sällan om huruvida vi bör fortsätta på treans växel eller växla ned till tvåan. En del företrädare på vänsterkanten hävdar rentav att ettans växel är den enda riktiga. Detta trots att vi på vår färd vid det här laget åkt förbi åtskilliga stillastående bilar vilkas rykande motorer har skurit efter att deras förare försökt sig på just detta.
Kort sagt, den utpräglat rationalistiska diskurs som dikterar den ekonomiska politiken tangerar inte sällan ren vidskepelse. I det svenska fallet kombineras dessutom denna med en närmast religiös vägran att erkänna betydelsen av incitament. Ett talande exempel på detta är hur politiker yrvaket i den ena frågan efter den andra konstaterar att "vi har varit naiva".
Dessa konstateranden har i regel föregåtts av att nya och dyra reformer klubbats, vilka genom sin konstruktion har skapat massiva incitament till fusk. Den egna naiviteten har emellertid inte diagnosticerats ens då det blivit uppenbart att de starka incitamenten till att fuska också resulterat i att många fuskar. Först efter åratal av såväl kategorisk förnekelse som aggressiva utfall mot alla som påpekat fusket, har man perplext konstaterat att fusket varit en utbredd realitet.
Den ekonomiska politik som bedrivs idag är den totala motsatsen till allt vad den österrikiska ekonomiska skolan står för, och resultaten har också blivit därefter. Låt oss kalla denna speciella form av verklighetsflykt för den trösterikiska ekonomiska skolan.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1,
SvD2,
SvD3
