En av de mer intressanta aspekterna av EU är den omvända bevisbörda som omgärdar diskussionen om fortsatt medlemskap i unionen.
EU utmärker sig för sina omfattande regleringar, sin centraliseringsiver, sitt skriande demokratiunderskott och sitt uttalade mål om en "ever closer union". Vad mer är, det var EU som begick misstaget att med förödande följder genomdriva en valutaunion. Talande nog försöker man nu åtgärda de katastrofala konsekvenserna av detta beslut med mer av samma politik som orsakade problemen.
Trots detta är det idag av någon anledning så gott som alltid motståndarna till EU som får finna sig i att bli omnämnda som oansvariga extremister. Ett sakförhållande som, givet unionens problem och dess orsaker, inte kan kallas något annat än groteskt.
Många förespråkare av fortsatt medlemskap delar förvisso inte de mer övertygade anhängarnas närmast religiösa inställning till unionen, utan försöker i stället resonera pragmatiskt. Givetvis har EU stora brister, tillstår man, men just därför måste vi arbeta inifrån för att förändra unionen. Ett eventuellt brittiskt utträde vore ytterst olyckligt, då detta kan utlösa en kedjereaktion som får hela EU att kollapsa.
Detta låter måhända både balanserat och genomtänkt, men det har ingenting med verkligheten att göra. De svenska partierna har i och för sig länge talat om "ett smalare men vassare EU", men klyftan mellan retorik och handling har hela tiden varit avgrundsdjup. När partiernas representanter väl säkrat sina platser i EU-parlamentet har de åkt tillbaka till Bryssel och fortsatt att rösta för ett alltmer reglerat, överstatligt, byråkratiskt och klåfingrigt EU.
Den bistra sanningen är att EU varken blir smalare eller vassare. Unionen har ingen tradition av att återbörda makt till medlemsländerna, och det finns ej heller några som helst tecken på att en sådan utveckling står för dörren. Tvärtom arbetar EU-kommissionen redan för fullt med att göra beskattningen av såväl företag som medborgare till en betydligt mer överstatlig affär än idag.
Om inte länder som Storbritannien på allvar börjar sätta käppar i hjulet kommer EU i förhållandevis snabb takt utvecklas mot en stat av franskt snitt. Regleringar, subventioner och transfereringar kommer att öka kraftigt. Prestigeprojektet med att skjuta den grekiska statsbankrutten på framtiden kommer fortsätta sluka såväl nytryckta som riktiga pengar.
De överbetalda tjänstemän i Bryssel kommer bli fler, byråkratin kommer att svälla och den ständigt ökande djungeln av regleringar kommer att fortsätta försämra unionens konkurrenskraft. Den ekonomiska stagnationen riskerar, centralplanerarnas storslagna fem- och tioårsplaner till trots, att permanenteras.
Den bild jag målar upp är måhända överdrivet dyster, men utan den chockverkan ett brittiskt utträde skulle innebära finns det ingenting som talar för att EU inte åtminstone skulle gå i den riktningen. Antalet EU-kännare beredda att satsa pengar på att unionen om tio år är mindre mäktig, centralstyrd, byråkratisk och tyngd av regleringar än idag är med allra högsta sannolikhet försvinnande litet.
Det är fullt legitimt att argumentera såväl för EU som mot ett brittiskt utträde. Att däremot utmåla unionens motståndare som oansvariga extremister vittnar om ungefär samma fanatiska flockmentalitet som fram till förra hösten präglade den svenska migrationspolitiken och debatten om denna.
Läs även:
Den hälsosamme ekonomisten,
Motpol
DN1,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4
