Nationalismen är en skapelse av liberalismen. Detta framstår måhända som paradoxalt i en tid då blotta ordet "nationalism" får liberaler att både tugga fradga och slå knut på sig själva, men kopplingen är inte desto mindre ett välbelagt historiskt faktum. Den som lyfter blicken en aning finner dock att det till synes paradoxala i själva verket är ett utslag av en i grund och botten väldigt konsekvent liberal hållning. Den liberala synen på nationalismen idag kan vid första anblick framstå som helt oförenlig med den liberala synen på nationalismen igår, men de båda synsätten utgör i själva verket en och samma position. För att förstå varför, måste man dock först förstå vad liberalismen är.
Liberalismen är, krasst uttryckt, alla vänsterideologiers moder, och begreppet "vänster" kan med fördel förstås som en strävan efter ökad entropi. I ljuset av detta blir 1700- och 1800-talens nationalism också en högst naturlig liberal ståndpunkt. Nationalismen var vid denna tid en kraft för homogenisering. De regionala identiteterna var starka, centralmakten var svag och klasstillhörigheten var i många fall betydligt starkare än nationstillhörigheten. Nationalismens ambition var att ersätta allt detta med en gemensam och sammanhållande nationell identitet, vilket den i mångt och mycket också lyckades med. Utvecklingen gick med andra ord från en högre grad av ordning till en lägre, vilket därmed också ledde till att graden av entropi ökade, helt i linje med vänsterns mål.
Idag, när nationalismens mål har uppnåtts, kan ökad kulturell entropi endast uppnås genom att upprepa processen på den överstatliga arenan. Denna arena kan vara såväl kontinental (EU) som global (FN), så länge arenan i fråga är större än den enskilda nationalstaten. Att den progressiva linjen (det vill säga vänsterlinjen) av idag också blivit att ställa sig bakom alla former av överstatliga institutioner blir i ljuset av detta fullt naturligt. Möjligheterna till att öka den kulturella entropin på det nationella planet är i stort sett uttömda, och för att flytta fram sina positioner ytterligare måste nu kampen föras på en överstatlig nivå.
I detta läge blir nationalismen plötsligt en reaktionär kraft. I globalismens tidevarv utgör nationalismen ett försvar för ett lägre entropitillstånd än det som påbjuds av det progressiva etablissemanget, och utgör i egenskap av ett sådant också en i grund och botten konstruktiv kraft. Att nationalismen 200 år tidigare utgjorde motsatsen till detta bör inte tolkas som att vare sig vänstern eller högern har bytt ståndpunkt, utan utgör i stället ett mått på hur radikalt vänstern har lyckats flytta fram sina positioner under tiden.
Huruvida nationalismen är en högerståndpunkt eller ej har med andra ord inget universellt svar, utan är en fråga vars svar varierar med tiden. I en tid präglad av låg politisk entropi utgör nationalismen en vänsterståndpunkt, i en era präglad av hög politisk entropi utgör däremot nationalismen en naturlig högerståndpunkt. Det naturliga slutmålet för den kompromisslösa högern bör vara det förnationalistiska samhället, men i en era då vi i snabb takt närmar oss ett postnationalistiskt samhälle utgör nationalismen ett naturligt första etappmål för den som gör motstånd mot vänstern.
En höger värd namnet bör naturligtvis inte nöja sig med att uppnå detta etappmål. Även nationalismen är ett påfallande högentropiskt tillstånd, och därmed också oförenligt med den strävan efter låg entropi som utgör själva själva definitionen av höger. Så länge alternativet är ett ännu mer högentropiskt tillstånd, utgör dock en höger som fjärmar sig detta etappmål i praktiken också en höger som förlorar mark.
