Den samtida diskursen präglas av inversioner och paradoxer. Debattörer står på kö för att försvara IS-terroristers påstådda rättigheter, samtidigt som de som påstår sig värna om utsatta kvinnor gör allt för att sopa de många överfallsvåldtäkterna under mattan. Förmenta antirasister är fixerade vid människors hudfärg, och använder entusiastiskt orden "vit man" som ett tillmäle mot sina meningsmotståndare. Ateister slår knut på sig själva för att bortförklara illdåd som begås i islams namn. Feminister både hyllar hijab och misstänkliggör de krafter som arbetar mot hedersvåld. Och så vidare.
I Twilight of the Elites ger den franske geografen Christophe Guilluy flera viktiga ledtrådar till hur samhällsdebatten kunnat bli så patologisk. I sin bok beskriver Guilluy ett samhälle där vänstern inte bara blivit etablissemanget, utan därtill de besuttna. För att upprätthålla illusionen av att de egna motiven trots detta är altruistiska, använder man sig av ett flertal parallella tekniker. Man osynliggör arbetarklassen och människorna utanför de stora städerna. Man döljer sin egen priviligierade ställning genom att utmåla sig själva som medelklass. Man bosätter sig i gamla arbetarklasskvarter och lever hipsterliv, för att kunna framställa sig själva som rebeller trots att man i själva verket utgör etablissemanget. Man kritiserar pliktskyldigt de stora företagen, samtidigt som man själva både lever i symbios med dem och, när det kommer till kritan, går deras ärenden.
Att samma nygamla etablissemang också intagit en ytterst rigid och kompromisslös hållning i frågor som migration och mångkulturalism bör, menar Guilluy, i första hand förstås som ett sätt att värja sig från kritik från alla de många mindre bemedlade som vänstern i praktiken har övergivit. Den höga svansföringen i dessa frågor tjänar krasst uttryckt till att förhindra att bluffen synas. Den flodvåg av beskyllningar som ständigt riktas mot arbetarklassen och befolkningen utanför storstäderna syftar till att hålla den majoritet som utgörs av arbetarklassen och den alltmer trängda egentliga medelklassen kort. Genom att från höga hästar utmåla de personer vars intressen inte sammanfaller med de egna som en rasistisk lynchmobb, lyckas man upprätthålla en samhällsordning som missgynnar merparten av befolkningen, men som är gynnsam för etablissemanget.
Guilluy bör läsas med ett kritiskt öga. De franska företeelser han skriver om kan inte alltid översättas till svenska förhållanden, och hans perspektiv är bitvis kraftigt präglade av franska ryggmärgsreflexer. Författaren idoliserar revolutionen och dess ideal, och ironiskt nog låter hans stundom tröttsamma kritik av kapitalismen delvis förvillande lik de plakatbudskap som älskas av det franska etablissemang som utgör den primära måltavlan för hans kritik. Inte desto mindre sätter han fingret på någonting väldigt viktigt.
Den urbana och föraktfulla elit Guilluy skildrar är en realitet. Från sina i allra högsta grad segregerade bostadsområden förespråkar man en mångkultur man inte för ett ögonblick har för avsikt att låta sina egna barn växa upp i. Den breda massan osynliggörs eller demoniseras för sin påstått dåliga människosyn, samtidigt som man själva håller det ena praktsvinet efter det andra under armarna. Man förespråkar dyrare flyg för pöbeln, samtidigt som man själva flyger interkontinentalt flera gånger om året. Journalister och akademiker går villigt politikers och svågerkapitalisters ärenden när deras gemensamma intressen hotas av folkviljan. Och så vidare.
I ljuset av Guilluys bok blir också den förljugna offentligheten fullt begriplig. De patologiska narrativ som präglar den samtida diskursen tjänar till att upprätthålla en ordning som sammanfaller med mäktiga krafters intressen. Det hela bör sannolikt inte förstås som en konspiration i egentlig mening, utan snarare som en ordning som successivt vuxit fram, och som man steg för steg rationaliserat inför sig själva ända tills vi hamnat där vi är idag. Den som rationaliserar det förljugna inför sig själv hemsöks dock lätt av tvivel, och dessa gnagande tvivel bidrar med allra största sannolikhet också till att attackerna mot de som ifrågasätter denna ordning blir så rabiata.
Läs även:
Joakim Andersen
