Samtidens besatthet vid politisk korrekthet kan, enligt Christophe Guilluy, med fördel förstås i termer av ett politiskt vapen som ett etablissemang med väldigt liten folklig förankring använder såväl för att försvara sina privilegier som för att hålla majoriteten kort. En uppenbar, men inte desto mindre påfallande förbisedd konsekvens av detta, är att hela begreppsapparaten är riggad till samma i grund och botten allt annat än altruistiska etablissemangs fördel. Ord och begrepp har så till den grad laddats med giftdrypande konnotationer, att varje försök att beskriva verkligheten också blir till en vandring rakt ut i ett minfält.
Resultatet blir att den som i socialt acceptabla termer vill beskriva till exempel migrationspolitikens konsekvenser inte kan göra detta. För att göra budskapet något mindre oacceptabelt, måste den som framför det först också försvaga budskapet som sådant. Effekten blir inte bara att den oförvanskade sanningen blir tabu, utan också att även en påfallande urvattnad version av sanningen blir till en farlig provokation. Socialt gångbara blir endast de budskap som antingen utgör regelrätta lögner, eller som förvanskar sanningen genom att utelämna i sammanhanget centrala fakta.
Ställda inför detta diaboliska upplägg, väljer de flesta oppositionella att framföra ett budskap som i varierande grad är urvattnat. Många höjer förvisso rösten, väl medvetna om att de kommer få betala ett påfallande högt socialt pris för detta, men de budskap som framförs utgör i de flesta fall inte desto mindre blott skuggor av den oförvanskade sanningen. Man undviker att nämna de värsta konsekvenserna, man tillägger ängsligt att utvecklingen även har positiva sidor, och man försöker desperat visa sig dygdiga genom att ta avstånd från sina något mer rättframma naturliga allierade. Man gör kort sagt allt för att blidka sina fiender, även när man bjuder motstånd.
Strategin är inte bara dålig, utan i många fall därtill direkt kontraproduktiv. Genom att ständigt anpassa sig till de regler som institutionaliserats med det uttalade syftet att göra det omöjligt att yttra sanningen, stärker man också lögnerna. Genom att ständigt villkora och försvaga sitt budskap i syfte att göra det mer socialt acceptabelt, bidrar man till slut också till att ge de mest förrädiska lögnerna förnyad livskraft. Därmed inte sagt att alternativet till undergivenhet är tölpaktighet.
Föreställningen att motpolen till etablissemangets lögner utgörs av det tölpaktiga och vulgära är en del av det förljugna narrativet. I själva verket utgör det korrekta, artiga och ridderliga själva antitesen till det förljugna, förrädiska och lömska. Vad som är korrekt, artigt och ridderligt avgörs dock inte av den vars själva maktposition är beroende av lögner, utan av vad som är sant, beprövat och civiliserat. Ett belevat beteende är en dygd, men precis som i fallet med "anständighet" näppeligen en dygd som låter sig definieras av den som satt i system att vilseleda andra för egen vinnings skull.
Läs även:
Christophe Guilluy om mångkulturalismen
