Liberalismen utgör, får vi ofta höra från liberalt håll, en garanti mot både extremism och nationalism, varpå det inte sällan dessutom påstås att nationalismen och liberalismen utgör varandras motsatser. Dylika påståenden är emellertid inte bara alarmistiska och tämligen hysteriska. De är dessutom falska och, vad mer är, mycket lätta att vederlägga.
Liberalismens första stora seger utanför den anglosaxiska världen utgörs av den franska revolutionen. Denna revolution genomsyrades av upplysningsidéer, och argumenten för den nya linjen då var i stort sett identiska med de paroller vi hör från liberalt håll idag. Den franska revolutionen innebar, menade revolutionärerna, framsteg, rättvisa, modernitet, folkstyre, ansvarsutkrävande, maktdelning och att det oönskade bagaget från det förgångna skulle kastas på historiens sophög. Kort sagt, den egna självbilden skilde sig inte nämnvärt från den Dagens Nyheters ledarredaktion håller sig med idag.
Klyftan mellan verklighet och retorik skulle dock snart växa sig avgrundsdjup. Sedan de demokratiälskande och marknadsliberala företrädarna för den så kallade Jakobinklubben fick överhanden i de fraktionsstrider som följde på revolutionens första fas, påbörjades reformarbetet på allvar. Resultatet blev centralstyre, massiv byråkrati, hyperinflation, kommandoekonomi, pöbelvåld, förföljelser av religiösa, blodsutgjutelse i industriell skala, erövringskrig, systematisk plundring av grannländerna, xenofobi och, sist men inte minst, ett statligt orkestrerat massutbrott av nationalism.
Man skulle kunna tro att den blodtörstiga franska första republiken är någonting liberaler idag gör allt för att glömma, men så är inte fallet. Stora delar av dess tankegods har med tiden blivit liberal kanon, och revolutionen ses i allmänhet som en viktig seger för de liberala värdena. Dess symboler vårdas alltjämt ömt av den franska staten och resultatet av dess imperialistiska ambitioner omskrivs slentrianmässigt i förskönande ordalag. Man undviker naturligtvis att försöka rättfärdiga terrorväldet som sådant, men överlag påminner inställningen inte så lite om det kinesiska kommunistpartiets officiella linje att Mao Zedong (med tiotals miljoner människoliv på sitt samvete) bara hade fel till 30 %, och i övrigt gjorde allting rätt.
De liberala livslögnerna slutar dock inte med den franska revolutionen. Att just nationalismen var en central del av denna var ingen slump, utan tvärtom ett utslag av att nationalismen som vi känner den idag är en liberal uppfinning. Det var nationalstatens medborgare, menade de liberala filosoferna, som skulle åtnjuta demokrati och frihet, och tillsammans forma sitt öde. De multikulturella och ofta genuint kosmopolitiska statsbildningar som många européer länge levde i, hade liberalismen genom merparten av sin historia däremot ingenting annat än förakt till övers för, av den enkla anledningen att man såg nationalstaten som liberalismens naturliga medium. När det ena europeiska folket efter det andra 1848 gjorde uppror, var det i regel i liberalismens och nationalismens namn man gjorde detta. Nationalismen är rentav så tätt förknippad med liberalismen att många högerdebattörer avfärdar den som en vänsteridé.
Föreställningen att nationalismen och liberalismen är oförenliga storheter är inte särskilt många årtionden gammal. Till skillnad från vad som var fallet då liberalismen tog ställning för nationalismen föregicks inte denna nya hållning av någon idédebatt, utan avståndstagandet bör sannolikt förstås som en känslomässig och i mångt och mycket undermedveten reaktion på det andra världskriget. Liberalismens tidigare syn på nationalstaten som en nödvändig förutsättning för liberalismens förverkligande var dock både genomtänkt och riktig, och sedan man av känslomässiga skäl övergav denna står hela den liberala teoribildningen på mycket lös ideologisk grund.
Den postnationalistiska liberalismen kan därför med fördel kategoriseras som postmodern. Före detta paradigmskifte stod liberalismen på en tämligen solid teoretisk grund, men den samtida liberalismen saknar denna förankring och försöker i stället finna vägen framåt genom att reagera instinktivt och känslomässigt. Resultatet av detta är det för varje dag mer och mer neurotiska, ofriska, hedonistiska, våldsamma och vilsna samhälle vi ser runt omkring oss.
