2019-01-01

Kris i fyrverkerifrågan

Under nyårsnatten har, informerar statsradion, polis "beskjutits av raketer och smällare". Det är en minst sagt intressant formulering, då pyrotekniska föremål i regel helt saknar agens. Vad som har hänt är i själva verket naturligtvis att poliser blivit beskjutna med raketer och smällare. Vilka de blivit beskjutna av framgår inte av rapporteringen, men vid det här laget torde de allra flesta svenskar ha en välutvecklad förmåga att läsa mellan raderna i sammanhang som dessa.

Eftersom en av den svenska samhällsdebattens mest utmärkande drag är dess förljugenhet, nöjer man sig dock inte bara med att utelämna sådana fakta som inte passar in i samtidens övergripande narrativ. Ett återkommande argument för att förbjuda fyrverkerier har under flera år nämligen varit att smällarna skulle vara traumatiska för invandrare. Ironiskt nog användes detta argument vid upprepade tillfällen så sent som under 2018, det vill säga det sista året laglydiga privatpersoner kunde köpa raketer utan att först inhämta särskilt tillstånd.

Annorlunda uttryckt, under lång tid har ett av de främsta argumenten för ett fyrverkeriförbud varit omsorgen om just den grupp vars missbruk av fyrverkerier till slut blev vad som resulterade i att ett sådant förbud blev verklighet. Detta är, alldeles oavsett hur man står i sakfrågan, både anmärkningsvärt och symptomatiskt. Debatten om pyroteknik har inte bara förts fristående från verkligheten, utan har dessutom präglats av en total inversion som såväl gjort förövare till offer som orsak till verkan.

Detta är i sig talande för hur den svenska samhällsdebatten fungerar. Att många av de debattörer som åberopat argumentet om de traumatiserade invandrarna dessutom i själva verket haft hundars bästa för ögonen, säger oss därtill mycket om hur särintressen lärt sig att få genomslag för sina frågor genom att cyniskt och oärligt, men mycket skickligt, trycka på rätt knappar. En företeelse som stundom fått så bisarra följder som att en partiledare med äganderättens avskaffande på agendan valt att göra gratisreklam för ett internationellt storföretag ökänt för sitt sätt att behandla natur och människor på.

Enligt Polisförbundet utgör fyrverkeriattackerna mot utryckningspersonal ett "hot mot demokratin". Huruvida detta hot är värre när måltavlan är poliser än spädbarn i barnvagnar framgår inte av utspelet, men det finns anledning att problematisera uttalandet även av andra skäl. För det första är det inte demokratin som hotas, utan den allmänna ordningen. För det andra består inte hotet främst i att kriminella beter sig illa, utan att Sverige gång på gång visar sig oförmöget att gripa eller straffa de skyldiga. Demokratiskt problematiskt är det däremot så till vida att problemets grundorsaker står att finna i en extrem migrationspolitik som har genomdrivits av politikerna, trots att en sådan inte har efterfrågats av väljarna.

Sist men inte minst är det värt att notera att förövarna i regel har sina rötter i kulturer präglade av stark social kontroll och stor respekt för äldre. Att denna och andra former av brottslighet inte desto mindre fått epidemisk spridning, är därför en fingervisning om att föräldrar och familjemedlemmar helt enkelt inte har några större invändningar mot att deras anhöriga begår dessa brott. Detta är i sin tur en fingervisning om hur stora de integrationspolitiska utmaningar™ som Sverige står inför egentligen är.