Att den samtida svensken skulle vara friare än sina förfäder på 1800-talet är för de allra flesta så självklart att få ens skulle komma på tanken att försöka motivera varför. I den mån någon trots detta skulle försöka sig på en sådan motivering, skulle denna med allra största sannolikhet bestå i en mekanisk, tämligen floskulös och i allra högsta grad inlärd utläggning om rättigheter och demokrati.
De nya rättigheter svensken fått sedan 1800-talet har dock till allra största del utgjorts av positiva sådana, och har i praktiken alltid kommit till priset av inskränkningar av de negativa rättigheterna. Parallellt med detta har demokratin måhända ökat svenskens möjligheter att bestämma över andra, men i praktiken också lett till minskade möjligheter för den enskilde att styra över sig själv. I den mån man med "frihet" faktiskt avser frihet, snarare än en uppsättning progressiva floskler, finner man snabbt att 1800-talssvensken ofta var betydligt friare än sina nutida ättlingar.
En bra utgångspunkt i sammanhanget är två fiktiva personer som de flesta svenskar torde ha någon form av relation till, nämligen huvudpersonerna i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. Karl-Oskar och Kristina får i regel symbolisera den misär som påstås ha rått i Sverige vid denna tid, men det var varken ofrihet eller fattigdom i egentlig mening som fick dem att 1850 emigrera till Amerika. Vad som fick odalbonden Karl-Oskar att sälja sin gård och flytta sin familj till en annan kontinent var (förutom de felaktiga föreställningar om resmålet som var i omlopp) det faktum att en driftig nybyggare till låg kostnad kunde bli ägare av en större areal bördig jordbruksmark i det glesbefolkade Nordamerikas inland.
För någon som Karl-Oskar innebar Nordamerika därmed en historisk möjlighet, som inte ens de rikaste eller friaste länderna i Europa kunde erbjuda. Karl-Oskar och Kristinas problem bottnade i befolkningsökning, missväxt, brist på bördig mark och lågproduktiva jordbruksmetoder. Den frihet de som näringsidkare åtnjöt var dock betydligt mer långtgående än någon lantbrukare eller företagare åtnjuter idag. De behövde inte söka tillstånd för att riva stenmurar eller för att bygga ut sitt hus. De skatter de betalade var med våra mått mätt påfallande låga. De var inte föremål för mäktiga djurskyddsinspektörers godtycke, och de behövde inte anlita jurister för att säkerställa att de inte bröt mot någon lag. Deras äganderätt respekterades i betydligt högre grad än den nutida näringsidkarens, de var föremål för avsevärt mindre paternalism än den nutida svensken och deras barns skolgång handlade i betydligt högre utsträckning om kunskap, och i betydligt mindre utsträckning om ideologisk indoktrinering, än vad som är fallet idag.
Annorlunda uttryckt, att ytterst få av oss frivilligt skulle byta liv med 1800-talsmänniskan beror på att vi jämfört med dem har fördelen att åtnjuta frukterna av 168 år av revolutionerande vetenskapliga framsteg. Hade det samhälle i vilket Karl-Oskar och Kristina levde haft tillgång till dagens vetenskap, hade de inte heller haft något av de problem som fick dem att emigrera. Vad mer är, hade inte den frihet 1800-talsmänniskan åtnjöt sedan dess eroderats, hade de vetenskapliga och medicinska framstegen idag med allra största sannolikhet varit större än vad som nu är fallet. Detta eftersom dessa framsteg i mångt och mycket varit produkter av just den frihet som steg för steg inskränkts.
Bilden är naturligtvis inte helt entydig. Att Kristinas morbror Danjel Andersson valde att lämna Sverige hade inte materiella orsaker utan berodde på att hans möjligheter att utöva sin religion var kringskurna, och vad Kristina själv beträffar åtnjöt hon i egenskap av kvinna inte samma frihet som sin man. Om detta finns mycket att säga (inte minst att det finns anledning att problematisera flera av de "framsteg" som gjorts på dessa områden), men inte desto mindre är den gängse bilden av det nutida samhället som betydligt friare än 1800-talets till stora delar uppenbart felaktig. Att knappt någon trots detta ens snuddat vid tanken på att så skulle kunna vara fallet, är en synnerligen belysande illustration av hur historien alltid skrivs av segrarna.
