En stark äganderätt är av central betydelse för att en civilisation skall kunna uppnå välstånd och framgång. I en tid då praktiskt taget varje eftertraktad atom på jorden har en någorlunda väldefinierad ägare, är äganderätten också moraliskt okomplicerad. Den som önskar förvärva någonting köper detta för de pengar vederbörande har tjänat ihop genom att arbeta, och kan därefter i sin tur sälja föremålet för ägandet i fråga vidare till någon annan. Ägande blir därför i regel till någonting både väldefinierat, legitimt och rättvist.
Problematiskt blir det först när man försöker spåra ägandet bakåt i tiden till den första ägaren. Före människan ägdes ingenting av någon, och när den unga människan spred sig över planeten var det vid varje enskild expansion oägd mark hon valde att bosätta sig på. Varje bit mark, och alla de råvaror som använts till att tillverka varje föremål, har därför vid någon tidpunkt haft en ägare som inte har köpt dem, ärvt dem eller fått dem i gåva, utan förvärvat dem på annat vis. Vid denna tidpunkt bryter den väldefinierade äganderätten samman, och vad som nyss var en okomplicerad fråga blir plötsligt en synnerligen komplex sådan.
Det liberala standardsvaret på detta dilemma är naturrättsligt, och kokar ned till att ägande är någonting som uppstår i det ögonblick då någon för första gången börjar bruka en bit mark som ingen annan tidigare gjort anspråk på. Marken och de produkter som produceras på den får då en legitim första ägare som kan sälja dem till någon som därefter i sin tur kan sälja dem vidare, och ägandet blir därmed väldefinierat i alla led, inklusive det första. Det finns bara en hake med resonemanget, nämligen att det från början till slut är ett paradexempel på upplysningstidens fäbless för rationalistiskt mumbo-jumbo.
Arealen attraktiv mark i världen som inte vid åtminstone något tillfälle på ett eller annat sätt har övertagits av någon som, enligt det naturrättsliga resonemanget, inte haft rättmätiga anspråk på den, torde vara tämligen försumbar. Med andra ord finns det ingen obruten kedja av legitimt ägande. Vad som finns är tiotusentals år av den starkes rätt, och därefter en i sammanhanget väldigt kort tid då äganderätten hjälpligt har respekterats. Så gott som allt ägande blir därför äganderättsligt illegitimt, om man bara spårar samma ägande tillräckligt långt tillbaka.
Att försöka spåra det rättmätiga ägandet hundratals generationer tillbaka är dock inte bara omöjligt, utan skulle dessutom resultera i ett äganderättsligt kaos så omfattande att äganderätten i praktiken skulle försvagas kraftigt. Våra enda val blir i praktiken därför att antingen avskaffa äganderätten helt, eller acceptera ägandeförhållandena som de de facto såg ut vid något tillfälle i en inte alltför avlägsen dåtid, som grundval för alla efterföljande anspråk och transaktioner. Givet de stora fördelarna med en bibehållen äganderätt, torde valet mellan dessa bägge alternativ vara lätt.
Exemplet må vara akademiskt, men är inte desto mindre belysande då det obarmhärtigt illustrerar på vilken svag teoretisk grund även en god liberal princip som äganderätten står på. Det är denna svaga (men i allra högsta grad progressiva) ideologiska grund som möjliggjort för den klassiska liberalismen att mutera till den alltmer destruktiva och skruvade ideologi med omfattande paternalistiska och omfördelningspolitiska ambitioner som liberalismen utgör idag. Att förespråka en återgång till den klassiska liberalismens ideal må framstå som ärkereaktionär högerpolitik med samtida mått mätt, men inte desto mindre har liberalismen alltid varit en vänsterideologi vars företrädare mer än någonting annat har drivits av blind progressiv nit. Att den klassiska liberalismen idag ändå framstår som en tydligt högerinriktad ideologi är inte en paradox, utan ett vittnesmål om hur radikalt generationer av progressiva liberaler lyckats omstöpa världen sedan Adam Smiths dagar.
Vilka har då genom historien hört till denna progressiva vänsterideologis mest kompromisslösa företrädare? Det på en och samma gång både självklara och förvånande svaret är libertarianer och proto-libertarianer. Man återfinner dem bland Oliver Cromwells soldater (bara för att finna att de därefter på klassiskt manér blir utrensade i de fraktionsstrider som följer på vänstersidans seger i inbördeskriget). Man återfinner dem bland de mest rationalistiskt förblindade agitatorerna bakom den amerikanska revolutionen, och så vidare. Skrapar man lite på ytan blir det plötsligt svårt att värja sig för den både besvärande och oroväckande misstanken att libertarianernas ställning som avantgarde i dåtidens vänster, också tycks göra libertarianismen till alla vänsterideologiers moder.
Detta förklarar inte bara varför vänsterlibertarianer tenderar att både inta progressiva vänsterståndpunkter och ställa sig på vänsterns sida i kulturkriget, utan också förekomsten av libertarianska kommunister. Insikten är dock inte särskilt originell, utan tvärtom någonting som åtskilliga kommit fram till eller tangerat genom åren. Många högerlibertarianer är själva väl medvetna om detta, vilket har resulterat i ett flertal tämligen kreativa försök att rädda libertarianismen från sitt vänsterursprung. Problemet med dessa försök är att de tenderar att landa i dråpliga självmotsägelser i form av frågeställningar som Vem skall bygga dödsstjärnorna? och paroller som Anarkister för Palpatine. Det tankegods som blir resultatet behöver som sådant varken vara motsägelsefullt eller dåligt, men att kalla det för libertarianism blir i många fall både meningslöst och absurt.
Ironiskt nog är det i ett déjà vu-framkallande kollage av uselt redigerade föreläsningsanteckningar av Hans-Hermann Hoppe den på en och samma gång både reaktionärt och frihetligt sinnade finner en utväg. I boken med det skrattretande pajiga namnet Democracy: The God That Failed försöker Hoppe dels redogöra för varför det kungliga enväldet är att föredra framför demokratin, dels varför anarkokapitalismen är att föredra framför båda. Det senare försöket faller tämligen platt till marken, men i sin genomgång av fördelarna med kungligt envälde är Hoppe (vars syfte med denna genomgång är att kratta manegen för sitt resonemang om anarkokapitalismen) i allra högsta grad övertygande.
Kort sagt, Hoppe misslyckas med att presentera ett övertygande argument för anarkokapitalismen, men lyckas däremot – utan att detta är hans avsikt – att förklara varför den klassiska monarkin är den minst skadliga styrelseformen. Hoppe missförstår förvisso helt sin egen upptäckt, men lyckas inte desto mindre i sitt uppsåt att finna vägen till frihet. När libertarianer hävdar att Hoppe är en viktig tänkare har de med andra ord helt rätt, men inte av den anledning de tror.
Gott erhalte Franz den Kaiser!
