I ett dagsaktuellt regimtelevisionsreportage berättas inte bara att den nya kilogramdefinitionen kommer göra måttsystemet "mer demokratiskt". Här får vi också veta att SI-systemet skapades av (den blodtörstiga, krigiska och plundrande) franska revolutionära regimen för att vara ett system som "alla länder kunde enas om". Såväl SI-systemet som den franska revolutionen utgör som av en händelse klassiska progressiva segrar, varför exemplet i fråga också säger någonting om hur djupt den progressiva röta som angripit västerlandet egentligen går.
En av de mer intressanta aspekterna av progressivismen är att den är en överideologi i ständig förändring. Dess företrädare har genom historien alltid pekat mot den lysande framtid som väntar runt hörnet, och har i sin iver att ledsaga sina medmänniskor mot denna lagt stor energi på att med ikonoklastisk frenesi riva de institutioner man ärvt av sina förfäder. Kursen mot framtiden har dock inte varit rak. Tvärtom har målet för resan vid upprepade tillfällen drastiskt ändrats, varför de institutioner man rivit ironiskt nog ofta varit produkter av en äldre form av samma progressivism man själv företrätt.
Detta kan tyckas paradoxalt, givet med vilken självsäkerhet progressivismens företrädare vid varje enskilt tillfälle pekat ut vägen mot framtiden. Progressivismen är dock inte lagd åt det självkritiska hållet, varför man vid upprepade tillfällen drastiskt kunnat ändra färdriktningen utan att detta resulterat i minsta tvivel på den egna rörelsens historiska roll som mänsklighetens självklara ledsagare i resan mot framtiden. Resultatet har blivit en ideologisk slalom som stundom fört västvärlden mot nationalismen, kapitalismen och kolonialismen, stundom mot globalismen, socialismen och postkolonialismen.
När miljontals unga män skeppades iväg för att bli slaktade i det första världskrigets skyttegravar, var detta inte bara det hetaste inom progressiv idéproduktion. Man skickade dessutom ut sina politiska kommissarier för att håna de individer som inte var villiga att dö för progressivismens idéer. När bomberna regnade över Vietnam och landets skogar avlövades med Agent Orange, när miljontals människor (varav närmare 60 000 unga tvångsrekryterade amerikaner) offrades i ett krig som inte gick att vinna, var detta en aspekt av samma amerikanska progressiva politik som vid denna tid också utmynnade i att segregationen i Södern förbjöds och välfärdsstaten byggdes ut.
Denna förändring av progressivismen sker fortlöpande, varför "framtiden" också alltid är i rörelse. Denna utveckling är vanligtvis långsam och gradvis, men ibland är lappkasten också abrupta. Ett belysande exempel på det senare är vad som hände efter Vietnamkriget. Sedan amerikanerna lämnat landet med svansen mellan benen, bestämde man sig inom den progressiva rörelsen för att gå de mest radikala krafterna bland alla som protesterat mot etablissemanget under kriget till mötes. Dessa radikaler integrerades därefter i rörelsen, varför den progressiva linjen på relativt kort tid också förändrades drastiskt. Resultatet blev grunden till progressivismen som vi känner den idag, det vill säga en giftig cocktail av hedonism, normkritik, paternalism, kravlöshet, gratisluncher, mångkulturalism, kritiska vithetsstudier, postmodern feminism och huvudlös migrationspolitik.
Sedan några år tillbaka tycks dock marken under progressivismen åter vara i rörelse, vilket måhända förebådar att ännu en omsvängning är under uppsegling. Det finns framför allt två tecken på detta. För det första tycks man inom det progressiva avantgardet vara på väg att återvända till den krigiska linje man övergav efter Vietnamkriget. För det andra är man i snabb takt på väg att omvärdera sin tidigare så positiva syn på pöbelvälde.
Den nya krigiska linjen märktes om inte förr så under det amerikanska presidentvalet 2016. Under denna valrörelse var det helt i strid mot vad vi blivit vana vid den demokratiska presidentkandidaten som stod för den krigiska linjen. Samtidigt blev hennes motkandidat, vars partis tidigare så krigiska linje alltid utgjort ett rött skynke för de progressiva översteprästerna, utskälld och misstänkliggjord för att han inte var tillräckligt krigisk. Sedan dess har samma progressiva tungviktare som för bara några årtionden sedan tog varje chans att relativisera Sovjetunionen, praktiskt taget gått in i kalla krigs-läge. I sedvanlig ordning har diskursen direktimporterats till Sverige. Motståndarna till Nato-medlemskap utmålas idag närmast som landsförrädare, och inom den mörkröda journalistkåren ser man ryska konspirationer bakom varje buske.
Vad synen på pöbelvälde beträffar var denna länge påtagligt okomplicerad. Så länge man kunde vinna val på att vara generös med andras pengar, såg man inom det progressiva etablissemanget inte heller någon anledning till att förhindra att folkviljan fick fullt genomslag. De konstitutionella bromsklossar mot pöbelvälde som infogats i de tidiga demokratiska konstitutionerna lät man därför erodera, så att omfördelningspolitiken ständigt kunde tillta i omfång. Skattesatserna och statsskulderna ökade därför snabbt, samtidigt som sedelpressarna gick på högvarv. Valen blev till ogenerade uppvisningar i pöbelvälde, och vanns därför i regel också av de politiker som var mest generösa med andras pengar.
Med tiden har de ekonomiska frågorna dock tappat i betydelse. De progressiva politikerna använde under lång tid den makt de köpte sig i valen till att omstöpa västvärldens länder i betydligt fler dimensioner än den finansiella. Kulturen förändrades till oigenkännlighet, mångkulturalismen gjordes till statsideologi, utbildningsväsendet omstöptes till en propagandainstitution och de postmoderna perspektiven tilläts genomsyra den statliga verksamheten. Detta kom man länge undan med, av den enkla anledningen att den ekonomiska dimensionen överskuggade de andra. Med tiden har man dock dragit det hela så långt att man skapat ett samhälle i vilket en högst ansenlig del av befolkningen vantrivs. Väljarna har därför i allt högre utsträckning börjar göra uppror, vilket på senare år blivit till ett direkt hot mot den progressiva makthegemonin.
Det är mot denna bakgrund som de progressiva plötsligt återupptäckt forna tiders motstånd mot pöbelvälde. I takt med att folket börjat både tycka och rösta fel, har man också börjat poängtera att demokrati inte bör tolkas som att den förda politiken skall spegla folkviljan. I stället betonar man i tilltagande grad att den liberala demokratin snarare handlar om att skydda staten mot folkviljan. Parallellt med detta flyttas mer och mer makt till EU-byråkratin och till de icke-folkvalda mäktiga teknokrater som utgör den djupa staten.
Progressivismen har uppenbara likheter med en konspiration, och kan till viss del också förstås som en sådan. I slutändan leder dock konspirationsbegreppet tankarna fel, då progressivismen saknar konspiratörer i egentlig mening. Progressivismen bör snarare förstås som en ond cirkel. Den fungerar närmast som ett självförstärkande system som fortlöpande drar till sig idealister och fostrar dem till nya progressiva makthavare, samtidigt som den producerar destruktiva resultat närmast som en biprodukt av detta. Progressivismen kan med fördel ses som en mutation i den västerländska civilisationen som, allt sedan den uppstod, ständigt fått mer och mer destruktiva effekter.
Utvecklingen har som tidigare påpekats varit långtifrån rak. Progressivismen har ibland fungerat som en positiv kraft, och inte sällan har den också införlivat positiva resultat från andra och fristående samhällstrender i det egna idégodset. Sammantaget har dock progressivismens bidrag till utvecklingen varit betydligt mer negativa än positiva, och allt sedan 1900-talets början har denna utveckling accelererat. Vad som idag förefaller ligga i tangentens riktning är ett totalitärt och anemiskt samhälle präglat av stagnation, hedonism och våld, vars ofria medborgare är synnerligen medvetna om de högst påtagliga riskerna med att högt säga vad alla redan vet.
