"Misshagliga domare tvingas gå i pension i förtid. Styrelser för public service-bolagen inom radio och tv byts ut. Landets historia skrivs om och så vidare. Det är en gradvis process som kan ta ett decennium att fullborda. Och när den väl är klar är det nästan omöjligt för oppositionen att rucka på spelplanen."
Vad Dahlberg här missar är att vad hon skriver lika väl hade kunnat vara en sammanfattning av vad som sedan länge pågår väster om floden Leitha. I de liberala demokratierna har lagar och konstitutioner under lång tid systematiskt blivit föremål för kreativa progressiva omtolkningar, och därefter kommit att användas på ett sätt som i många fall står i direkt motsatsförhållande till den ursprungliga avsikten med dem. Narrativen i public service syftar till att upprätthålla den rådande ordningen, och tenderar därtill att snabbt anpassa sig när ett nytt paradigm abrupt avlöser ett gammalt. Skolornas historie- och samhällskunskapsundervisning lär eleverna att socialdemokratisk politik gjorde Sverige rikt. Och så vidare.
Det påstås ofta och helt riktigt att vinnarna skriver historien, men när folk upprepar detta talesätt reflekterar de sällan närmare över vad detta faktiskt innebär. I många fall är användningen i första hand lättsam, och när så inte är fallet tenderar det att handla om reflektioner kring någon sedan länge död kung eller en konflikt i det förgångna där (som av en slump) alla ändå redan "vet" att rätt sida vann. Vad betydligt färre reflekterar över är att talesättet är så mycket mer än en oskyldig plattityd, och att det i allra högsta grad har bäring även på vår egen samtid.
Vad uttrycket i själva verket säger är att alla vid varje enskilt tillfälle lever i ett samhälle där den historia de får lära sig är skriven av segrarna, och att denna syftar till att utmåla den just nu rådande ordningen som den enda rätta. Eftersom många och sinsemellan väldigt olika maktklickar och ideologier genom historien befunnit sig på den segrande sidan, har de historieskrivningar människor på olika platser och vid olika tider fått ta del av skiljt sig radikalt åt. Detta har gällt när segrarna varit korsriddare, umayyader, kolonialmakter och nazister. Det gällde när Estniska socialistiska sovjetrepubliken var en självklar del av den Sovjetunion som tillhörde andra världskrigets segrarmakter, och det gällde när det ockuperade Estland återfick sin självständighet från den Sovjetunion som hade förlorat det kalla kriget. Detta gällde efter första världskriget då de befriade sydslaviska delarna av det Habsburgska imperiet uppgick i Jugoslavien, och det gällde under 1990-talet då frihetskämpar ledde samma territorier till självständighet.
Detsamma gäller naturligtvis också de progressiva segrar som utmynnat i vad Dahlberg kallar för den "liberala demokratin". Den som tvivlar på detta behöver bara lyssna på vad den liberala demokratin idag har att säga om den liberala demokratin igår. Under 1940-talet vann den liberala demokratin mark i Sverige genom tvångssteriliseringar. Under årtiondet som följde stärktes den liberala demokratin i stället genom ofrivilliga lobotomier. Ytterligare ett årtionde senare skulle den liberala demokratin försvaras genom att äganderätten avskaffades och näringslivet socialiseras. Att detta idag anses oförenligt med liberal demokrati är en fingervisning om hur osentimentalt den framtida liberala demokratin kommer betrakta den värdegrund det råkar råda konsensus kring just 2018.
Att Viktor Orbáns politik anses oförenlig med den liberala demokratin idag, bör med andra ord i första hand förstås som resultatet av att Ungern och Västeuropa för närvarande inte är ideologiskt synkroniserade. Hade den ungerska politiken varit europeisk konsensus, men Ungern i stället fört en politik liknande den som ligger i den europeiska mittfåran idag, hade den ungerska politiken också ansetts vara oförenlig med den liberala demokratin. "Liberal demokrati" utgör nämligen inte i första hand ett styrelseskick, utan en dagsaktuell och i allra högsta grad flyktig konsensus om vad detta luddigt definierade begrepp egentligen innebär.
Tvärtom vad som ofta påstås utmärker sig den liberala demokratin inte för sina principer, utan snarare för sin brist på sådana. Vilken politik Viktor Orbán faktiskt för är man i grund och botten helt ointresserade av (den är trots allt som vi tidigare konstaterat betydligt mer lik den gängse EU-linjen än vad man i Bryssel är villiga att medge). Vad man i stället upprörs av är det faktum att han inte rättar in sig i ledet.
