Joakim Andersen bidrar i sin senaste text med några i allra högsta grad relevanta perspektiv på företagande. Andersens syn på vad han ofta kallat för "penningen" är förvisso betydligt mer skeptisk än min egen, men själv skulle han sannolikt hävda att denna skillnad i synsätt beror på att han står till höger om mig i denna fråga. Ett sådant synsätt framstår måhända som obegripligt för någon van vid samtidens definitioner av höger och vänster, men faktum är att den moderna kapitalismens rötter i mångt och mycket återfinns i ett på sin tid både samhällsomstörtande och progressivt tankegods. Detta är värt att ha i åtanke när man försöker utröna hur vi hamnade där vi befinner oss idag, alldeles oavsett vilken grundsyn man råkar ha på kapitalismen som sådan.
Andersen sätter inte bara fingret på flera destruktiva aspekter av den samtida kapitalismen, utan framför allt på sådana som tenderar att utgöra en blind fläck för högern. Frågor som till exempel den om huruvida det är censur eller ej när de sociala medieföretagen stänger av användare med misshagliga åsikter, och hur man som anhängare av en stark äganderätt bör förhålla sig till detta, börjar vid det här laget bli ganska genomtröskade (eller om man så vill, uttjatade). I sin text sätter dock Andersen frågor som dessa i ett större sammanhang, vilket också lyfter diskussionen från en nivå som stundom påmint om den på en MUF-kongress (åtminstone som undertecknad föreställer sig sådana). Han påpekar till exempel att politiskt korrekthet för företag kan fungera ungefär som regleringar, det vill säga något som välkomnas av jättarna då detta gör det betydligt svårare för de små uppstickarna att uppbåda de resurser som krävs för att ständigt anpassa sig till alla ständigt skiftande skrivna och oskrivna regler.
Till detta kan tilläggas att precis som det är svårt att till exempel ge ett renlärigt libertarianskt svar på hur man bör se på invandring till en icke-libertariansk välfärdsstat, är också frågan om hur man bör se på ett företags äganderätt i ett samhälle som dagens allt annat än okomplicerad. Att äganderätten högst påtagligt försvagats i takt med att den progressiva politiken flyttat fram sina positioner, har ironiskt nog också inneburit att nya möjligheter att tjäna pengar har öppnat sig för den skrupelfrie företagaren. Detta kan till exempel yttra sig i skattefinansierad svågerkapitalism, eller att minerallagen utnyttjas till att mot markägarens vilja anlägga gruvor på annans mark.
Mindre uppenbart är dock att upplägget även ger företag stora möjligheter att externalisera kostnader, samtidigt som man själva behåller inkomsterna. När till exempel Unilever använde den huvudlösa migrationspolitiken för att göra reklam för sitt glassortiment, var detta ett mycket belysande exempel på företeelsen. För kostnaden stod skattebetalarna, men de intäkter Unilever i och med detta gjorde på sitt av hippieromantik omgärdade varumärke Ben & Jerry's gick direkt till moderbolaget. I detta fick man därtill hjälp av planekonomiförespråkaren Jonas Sjöstedt, som svarade med att göra gratisreklam för ett multinationellt bolag som i andra sammanhang snarare utmärkt sig för skövling av regnskog och
kvicksilverförgiftning av anställda i Indien.
Exemplet är inte på något sätt unikt. Alla företag som på liknande sätt använder vänsterpolitik i sin marknadsföring, externaliserar också kostnaderna för detta på andra. Denna kostnad kan som vi sett vara monetär, men också social och kulturell, eller någonting den enskilde får betala i form av minskad frihet. Att i detta läge låsa sig till en principdiskussion om företagens äganderätt, samtidigt som andras äganderätt körs över, är att fastna i en ytterst förenklad analys. I synnerhet som inte ens en absolut äganderätt är ett skydd mot vare sig kritik eller konsumentbojkotter.
