Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)
Till de viktigaste faktorerna bakom västvärldens ekonomiska framgång hör äganderätten. Huruvida en stark äganderätt är någonting önskvärt eller inte är i strikt teoretisk bemärkelse en metafysisk fråga. I praktiken är det hela dock betydligt mindre komplicerat.
De senaste århundradenas drastiska välståndsökning och enorma vetenskapliga landvinningar hade inte kunnat ske utan en stark äganderätt. Eftersom så gott som alla finner denna utveckling önskvärd, är därför det framtida välstånd alla ideologier utlovar också beroende av en fortsatt stark äganderätt.
I sak är ideologi och vetenskap två helt olika saker, men att välstånd är beroende av en stark äganderätt är empiriskt säkerställt många gånger om. De ideologier som utlovar både fortsatt välstånd och avskaffad eller urholkad äganderätt bygger med andra ord på lögner.
Vad innebär då egentligen äganderätt? Frågan kan tyckas självklar, men den som försöker förklara ägande utan att hänvisa till possessiva pronomen som mitt och ditt finner sannolikt detta betydligt svårare än vad det ursprungligen framstod som. Ägandebegreppet är nämligen betydligt mer abstrakt än vad människor vanligen reflekterar över.
När det kommer till kritan handlar ägande om kontroll. För att du i en meningsfull betydelse av ordet skall kunna sägas äga något, krävs också att du kontrollerar det. Utöver detta krävs även ett mått av social acceptans för denna kontroll. Utan sådan acceptans skulle varenda tjuv kunnat hävda sig vara den legitima ägaren av stöldgods.
När staten tar sig rätten att inskränka din rätt att efter eget huvud förfoga över sådant du i formell mening äger, innebär därför varje sådan inskränkning också en inskränkning av äganderätten. Sådana inskränkningar av äganderätten är idag dessvärre legio, men ett område där utvecklingen på senare tid varit särskilt anmärkningsvärd är skogsbruket.
Idag – inte minst sedan Karolina Skog (MP) blev miljöminister – är skogsägarens rätt att efter eget huvud förvalta in mark kraftigt begränsad. Med luddiga argument om miljöhänsyn beläggs den ena skogsägaren efter den andra med vad som de facto är brukandeförbud.
Genom att registrera ett område som "nyckelbiotop" gör statliga Skogsstyrelsen det i praktiken omöjligt att sälja virke därifrån, varpå marken blir värdelös. Detta utan att någon ersättning till markägaren utgår. Rent juridiskt påverkas inte ägandeförhållandet, men i all praktisk bemärkelse har dock äganderätten satts ut spel.
Hur har det då kunnat bli så här? Att Skogsstyrelsen kryllar av regelrätta aktivister är naturligtvis en central faktor i sammanhanget, men inte den enda. Del låga graden av förståelse för vad ägande faktiskt är är sannolikt precis lika viktig, liksom den låga förståelsen för hur viktig äganderätten är för det i grund och botten ganska osannolika välstånd de flesta människor tenderar att ta för givet.
Att den skogsmark som politikerna konfiskerar ligger långt från Söders lattebarer, och ägs av människor som inte tillhör samtidspolitikens fokusgrupper, bidrar naturligtvis också. Därtill har allemansrätten säkerligen spelat stor roll. Denna har gått från att vara en oskriven och frivillig överenskommelse landsbygsbor emellan till att bli en politiskt omhuldad positiv rättighet, sedan 1994 därtill inskriven i grundlagen. I takt med denna begreppsförskjutning har en föreställning om att skogsmark utgör offentlig egendom odlats.
Sist men inte minst har regeringens målmedvetna arbete för att undergräva äganderätten underlättats av den kompakta tystnaden från Svenskt näringsliv. Inom denna branschorganisation drar man sig visserligen inte för att kritisera makten, men sedan några år tillbaka har denna kritik varit helt fokuserat på försvaret av svågerkapitalister som Jan Emanuel Johanssons rätt att göra sig en förmögenhet på skattebetalarnas bekostnad inom välfärdssektorn.
Det som idag sker i skogen har uppenbara paralleller med den tilltänkta masskonfiskeringen av privat egendom som gömde sig bakom begreppet "löntagarfonder". Om Svenskt näringsliv har lärt sig någonting av historien borde de därför också ge frågan betydligt större uppmärksamhet.
Ett lämpligt första (och inte särskilt radikalt) steg från deras sida vore därför att göra klart för regeringen att om missbruket av nyckelbiotoper inte upphör, kommer man också skyndsamt uppmana sina sina medlemsföretag att ignorera den formellt sett frivilliga FSC-certifieringen. Denna stipulerar att virke från nyckelbiotoper inte får användas, och respekten för denna är det enda som hindrar ägarna av sådan mark från att ägna sig åt normalt kommersiellt skogsbruk.
