Ett utmärkande drag för vår samtid är med vilken tvärsäkerhet människor anser sig veta det rätta svaret på frågor som fyllt filosofihistoriens stora namn med tvivel, och där betydligt större tänkare än dem själva kommit till helt andra slutsatser. Den nutida människan anser sig till exempel i regel inte bara veta både att icke-konstitutionell monarki är en vederstyggelse och att demokratin utgör garanten för såväl frihet som fred, utan tenderar dessutom ofta att anse att även en ceremoniell monark är en besynnerlig och irrationell företeelse. Vad nutidsmänniskan däremot tenderar att vara fullständigt omedveten om är att dessa föreställningar inte är moderna, utan tvärtom mycket gamla. Vad mer är, under de århundraden som gått sedan de först formulerades har deras popularitet hunnit med att flera gånger både stiga och dala.
De föreställningar om hur ett samhälle bäst styrs som den nutida människan internaliserat så till den grad att få ens skulle komma på tanken att ifrågasätta dem torgförs i regel under benämningen "liberal demokrati", och påstås vara en produkt av upplysningen. Detta är emellertid en sanning med modifikation, då den ordning vi har idag inte var vad de upplysningsfilosofer man har i åtanke förespråkade, utan tvärtom i många fall ligger väldigt nära den skräckvision av framtiden som många av dem en gång varnade för.
De upplysningsfilosofer som idag används för att legitimera den rådande ordningen tenderade att se på monarkin som en viktig sammanhållande faktor, och att rösträtten inte skulle vara allmän var för dem i regel någonting fullständigt självklart. Vad mer är, för dem var aristokratins roll som en stabiliserande och bromsande kraft så given, och av så central betydelse, att frånvaron av en inhemsk aristokrati utgjorde ett i allra högsta grad reellt dilemma för de amerikanska revolutionärer som författade den självständighetsförklaring och den skrivna konstitution som sedan dess blivit närmast heliga skrifter för demokrater.
För en av de mest intressanta attackerna på den "moderna" synen på hur det goda samhället skall åstadkommas står österrikaren Erik von Kuehnelt-Leddihn. I sin bok Liberty or Equality från 1952 smular Kuehnelt-Leddihn obarmhärtigt sönder den syn på demokratin varje västerlänning idag indoktrineras i redan från barnsben. Vad Kuehnelt-Leddihn förespråkar är inte någon despoti (han var vid denna tid nyss hemkommen efter att ha tillbringat åren sedan Anschluss i exil), utan författaren var tvärtom en stor och väldigt principfast vän av friheten. Denna, menar författaren, uppnås dock inte genom allmänna val, utan genom monarkiskt styre.
Bitvis är texten (likt så många andra böcker skrivna på engelska av personer vars modersmål är tyska) tung, bitvis är den kristallklar och flyter som ett rinnande vatten. De katolska reflektioner den djupt troende Kuehnelt-Leddihn väver in i texten känns inte malplacerade, utan är tvärtom vackra, sökande och ödmjuka, samtidigt som de genomsyras av en naturlig och otvungen självsäkerhet som står i bjärt kontrast till den neurotiska och vilsna moderniteten. Effekten blir närmast meditativ, och påminner inte bara läsaren om den rika katolska filosofiska traditionen, utan fick dessutom en gudlös och av moderniteten präglad person som undertecknad att tänka på Dan Simmons hypnotiska skildring av den fiktive fader Paul Duré.
Kuehnelt-Leddihn stora bidrag är dock i första hand de värdefulla perspektiv han bidrar med. Han påminner oss i det ena citatet efter det andra om att såväl republiken som demokratin har funnits i tusentals år, och att synen på dem har växlat. Han påminner oss om att vår syn på dessa företeelser inte är modern utan gammal, och att omvärldens syn på dem genom historien pendlat så till den grad att de flera gånger förkastats av alla samtida filosofer värda namnet, varpå de tagits till heder igen, och så vidare. Han påminner oss om att det var en demokrati som lät avrätta Sokrates och tvingade Aristoteles i landsflykt. Han ger en övertygande serie exempel på varför de forna invånarna i de europeiska monarkierna var friare än sina nutida ättlingar. Han argumenterar övertygande för varför det är demokratiska och inte monarkiska styren som riskerar att slå över i totalitarism. Han tangerar varför det ljumma stödet för demokratin under mellankrigstiden inte bör ses som ett omen om det krig som komma skulle, utan tvärtom bör ses som ett uttryck för en medvetenhet om den fara som låg i tangentens riktning.
Kuehnelt-Leddihns argumentation (i vilken alla personliga åsikter, närmast som i en protest mot moderniteten, uttrycks i vi-form) är inte bara en uppgörelse med vår samtids dogmer, utan en uppgörelse med churchillismen om att demokratin är den sämsta styrelseformen, bortsett från de övriga. Vad Kuehnelt-Leddihn i stället gör är att påminna om det alternativ som finns rakt under näsan på oss, men som vi i vårt högmod tenderar att helt glömma bort.
