2019-01-10

Erik von Kuehnelt-Leddihn om protestantismen


"American Gothic" (Grant Wood)

Erik von Kuehnelt-Leddihn förtjänar inte bara att uppmärksammas för vad han skriver om frihet och monarki, utan också för vad han skriver om protestantismen och katolicismen. I de senare kapitlen i boken Liberty or Equality från 1952 gör författaren en djupdykning i ämnet, och resultatet är både fascinerande och ögonöppnande.

Kuehnelt-Leddihn börjar med att konstatera att protestantismen ironiskt nog började som en reaktion, snarare än som den modernisering av kyrkan många protestanter idag tenderar att uppfatta den som. Ambitionen var inte att skapa en mer progressiv kyrka, utan tvärtom att skapa en kyrka fri från den doktrinära uppluckring man ansåg börjat genomsyra katolicismen under renässansen. Protestantismen var till en början därför också en just reaktionär rörelse, men detta skulle snart komma att förändras.

Att protestantismen snart kom att utvecklas till den progressiva grenen av kristendomen förklarar Kuehnelt-Leddihn med den decentralisering av religionen som följde på brytningen med Rom. Tonvikten på egna tolkningar av Skriften, och frånvaron av en central auktoritet, fick de protestantiska inriktningarna att utvecklas till någonting helt annat än vad Luther, Calvin och Zwingli hade haft i åtanke, och det är idag mycket länge sedan som protestantismen ansågs vara mer konservativ och dogmatisk än katolicismen.

Vad Kuehnelt-Leddihn däremot inte betvivlar är att de protestantiska pionjärernas ytterst kärva budskap trots detta alltjämt lever kvar. Han använder, mycket skickligt, de två målningarna Venus födelse och American Gothic för att illustrera skillnaden mellan de katolska och protestantiska livsåskådningarna. Där den katolska livsåskådningen enligt katoliken Kuehnelt-Leddihn bejakar livsglädjen och friheten, betonar den protestantiska i stället kärvheten, strävsamheten och lydnaden. Ett annat exempel på detta får vi när han elegant häcklar den protestantiska livsåskådningen genom att parodiera de puritaner som i det sena 1800-talets New York anklagade sina politiska motståndare för att stå för "Rum, Romanism and Rebellion", med att konstatera att vad de själva stod för var "Prohibition, Protestantism and Prostration".

Att de demokratiska statsskicken visat sig fungera bättre i protestantiska länder beror, menar Kuehnelt-Leddihn, på att protestantismen resulterat i en hög grad av konsensuskultur. En omfattande vilja att kompromissa har tömt ideologierna och livsåskådningarna på konkret innehåll, och en stor vilja till indoktrinering av medborgarna har resulterat i omfattande likriktning, varför man utan större problem kunnat samlas kring gemensamma mål. En sådan utveckling vore omöjlig i de flesta katolska länder, menar författaren, eftersom katoliker såväl är mer principfasta som individualistiska.

Kuehnelt-Leddihn idealiserar dock inte katolicismen, utan konstaterar tvärtom krasst att utvecklingen, i termer av makt och ekonomiska framgångar, har utfallit till de protestantiska ländernas fördel. Katolicismen är 1952, menar författaren, en främling i en modernitet skapad av protestanter, där den ännu inte förmått hitta sin plats (en omständighet som sannolikt direkt kan kopplats till den revolutionära utvecklingen under Andra Vatikankonciliet tio år senare, då Vatikanen "löste" problemet genom att närma sig protestantismen). Priset för det protestantiska segertåget har dock varit att protestanterna förlorat sin frihet, individualism, livsglädje och upplevelse av mening.

Här ställs den frihetligt lagde inför ett närmast existentiellt dilemma. Flera av de aspekter av den protestantiska kulturen den store frihetsvännen Kuehnelt-Leddihn finner mest destruktiva (inte minst kärvheten, disciplinen, strävsamheten och fliten), sammanfaller nämligen med vad den frihetlige tenderar att hålla för dygder. Detta påminner oss inte bara ännu en gång om att de frihetliga ideologierna är intimt sammanflätade med den protestantiska traditionen, utan därtill också om att de är genomsyrade av extremt svårlösliga självmotsägelser. Vad mer är, att hans beskrivning av protestantismen också är en beskrivning av det dysfunktionella Sverige 2018 är tämligen uppenbart.

Intressant nog erbjuder läromästarens egen bakgrund en potentiell utväg. Hans eget hemland Österrike (och delvis också broderlandet Bayern) kan på många sätt sägas utgöra en lyckad syntes av det katolska och det protestantiska, i vilken man framgångsrikt kombinerat det bästa av två världar. Att hans briljanta attack på protestantismen är skriven är någon från just detta land är måhända i någon mån en smula ironiskt, men sannolikt inte heller någon slump.

Relaterat:
Med Erik von Kuehnelt-Leddihn mot moderniteten