Den på en och samma gång både sorglösa och fanatiska inställning som präglat den svenska migrationspolitiken är, trots vad som ofta påstås, ett paradexempel på vänsterpolitik. En politik som denna raserar på kort tid vad som tagit lång tid att skapa. Den undergräver ordningen i samhället, den undergräver traditioner och den undergräver institutioner. Den leder till misstro mellan människor, den leder till konflikt, den leder till att ömtåliga sociala mekanismer slås sönder och den leder till ett myller av andra och ofta svårförutsägbara konsekvenser.
Kritikerna hemfaller inte sällan till ekonomistiska argument, på temat invandringen är kostsam. Detta är i sak helt korrekt, och behöver givetvis också påpekas, men hör när det kommer till kritan inte till det centrala i sammanhanget. Betydligt mer centralt är politikerna helt utan konsekvensanalys gjort nationalstaten Sverige till laboratorium i ett mångkulturalistiskt experiment som ingen har en aning om hur det kommer sluta, men där de historiska parallellerna förskräcker. Att motsätta sig politiskt vårdslöshet av detta slag utgör själva essensen av en högerståndpunkt.
Höger-vänster-skalan har alltid handlat om människors grundläggande inställning till samhället, dess institutioner och hur dessa skall utvecklas. Den dimension som beskrivs i den så kallade GAL-TAN-skalan är med andra ord inte någon ny storhet, utan är den dimension som återfinns mellan polerna höger och vänster. Det nya i sammanhanget är att det idéfattiga och själlösa moderna samhället har reducerat höger-vänster-skalan till de ekonomiska frågorna. När man därefter så småningom funnit att denna ekonomiska dimension inte varit tillräcklig för att analysera det nya politiska landskapet, har man i en uppvisning av tämligen slående historielöshet kompletterat denna dimension med en nyuppfunnen.
Centralt i sammanhanget är det faktum att den politiska mitten inte är fix, utan hela tiden rör sig vänsterut. Per Albin Hansson vore med vår tids mått mätt en synnerligen konservativ högerpolitiker, och Ulf Kristersson skulle med den politiska måttstock som användes under Per Albin Hanssons egen livstid i bästa fall tillhöra det socialdemokratiska partiets illröda vänsterfalang. Denna ständiga rörelse vänsterut har pågått under mer än ett århundrade, men under 1980-talet inträffade någonting som skenbart framstår som ett undantag.
Under det radikala 1970-talet passerade de då snabbt stigande skattesatserna sannolikt Lafferkurvans maximum. Höjda skatter och radikala marknadsingripanden ledde till stagnation, och att regeringar världen över fick stora problem att finansiera sina gamla och nya vänsterpolitiska reformer. Detta gav under årtiondet som följde upphov till vad vi skulle kunna kalla den nyliberala reaktionen, det vill säga skattesänkningar, avregleringar och en mindre inflationsdrivande penningpolitik. Detta bör dock inte förstås som en triumf för högern, utan som en anpassning av politiken till verkligheten. 1970-talets ekonomiska politik hade undergrävt möjligheterna att bedriva vänsterpolitik, och en justering av den ekonomiska politiken blev därför ur vänsterperspektiv ett nödvändigt ont.
Politikerna har sedan dess insett att ekonomin inte kan kan beskattas så mycket hårdare än vad som nu är fallet. Vissa justeringar av skattesatserna uppåt eller nedåt sker när olika regeringar avlöser varandra, men sannolikt kommer 1970-talets misstag inte att upprepas (och om så ändå blir fallet kommer man tvingas återanvända 1980-talets lösningar). Såväl kraftiga höjningar som sänkningar av skattesatserna skulle minska utrymmet att bedriva vänsterpolitik, vilket den politiska logiken i en demokrati inte långsiktigt tillåter. Att skattesatserna inte längre ständigt stiger kraftigt betyder dock inte att den politiska mitten har slutat röra sig vänsterut, utan att denna utveckling numera främst syns i andra samhällsfrågor än de rent ekonomiska.
Migrationspolitiken är ett exempel på en sådan fråga. Utvecklingen syns också på många andra områden, men givet de synnerligen långtgående konsekvenser migrationspolitiken får för hela samhället, är denna fråga den i särklass viktigaste i sammanhanget. De partier som idag står för den mest oansvariga politiken på området utgör därför också i all praktisk bemärkelse den politiska vänstern. I synnerhet som de politiska partier som intar en extrem vänsterståndpunkt i denna fråga, också tenderar att sammanfalla med de partier som även intar extrema vänsterståndpunkter i de flesta andra icke-ekonomiska frågor.
Som parti beträffar står Socialdemokraterna enligt detta synsätt längre till vänster än höger, men de står inte desto mindre till höger om åtminstone fyra andra partier. Då dessa fyra partier är jämt fördelade mellan båda de traditionella politiska blocken, och då skillnaden i ekonomisk politik mellan partierna numera är väldigt små och på det stora hela ganska irrelevanta, ger detta en fingervisning om hur vilseledande den gängse och ekonomistiska politiska blockindelningen blivit. De senaste månadernas blockering i regeringsfrågan är i grund och botten sprungen ur en ovilja att inse att den faktiska vänstern idag främst utgörs av C, L, MP och V.
Socialdemokraternas roll är i sammanhanget inte entydig, då partiet enligt detta synsätt är djupt splittrat mellan höger och vänster. Partiet leds dock av personer som utan större betänkligheter skulle sälja såväl sina mödrar som slavar som sina barns husdjur till plågsamma djurförsök om detta var vad som krävdes för att ge dem nycklarna till Rosenbad. Partiet är med andra ord både oberäkneligt och farligt, men detta gäller inte per definition partiets traditionella väljarbas. Tvärtom, socialdemokratiska arbetarklassväljare är idag trots sina vänsteråsikter i ekonomiska frågor i all praktisk bemärkelse ofta mer höger än vänster, och den enda anledningen till att de ändå betraktar sig som just vänster är att de har en ungefär lika felaktig förståelse av höger-vänster-skalan som de flesta andra aktörer i samhället.
Den samtida liberalismen, däremot, står stadigt i vänsterlägret, en omständighet som inte för ett ögonblick förändras av det faktum att den klassiska liberalismen för många inom högern utgör ett ideal. Den klassiska liberalismen tillkom vid en tid då den politiska mitten befann sig väldigt långt till höger om där den befinner sig idag, och de många försöken att sätta likhetstecken mellan vad liberalismen stod för då och vad Liberalerna och Centerpartiet står för idag, är en av vår tids främsta källor till politisk förvirring.
Den höger som vill åstadkomma någonting behöver därför inse att liberalismen är en motståndare, men att arbetarklassen är en viktig potentiell allierad. Den som däremot försöker navigera 2019 års politiska landskap med 1970-talets karta är dömd att missta vänner för fiender, och fiender för vänner.
