Jag har egentligen inte någon som helst lust att kommentera dagspolitiken som sådan, och då i synnerhet inte den fars som fått det än så länge tämligen missvisande namnet "regeringsbildningen". I sammanhanget hänvisas emellertid gång på gång till ett resonemang som är uppenbart feltänkt, och eftersom ingen annan tycks vara observant nog att uppmärksamma detta verkar jag vara så illa tvungen att påtala det själv.
När Centerpartiet och Liberalerna motiverar sitt beslut att bli stödpartier till en rödgrön regering, motiverar de detta med att Alliansen förlorade valet, och att det är av central betydelse att hålla både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utanför politiskt inflytande. Huruvida man håller med om de ideologiska och moraliska ställningstagandena bakom detta sätt att resonera är en fråga om personlig åsikt. Vad som däremot inte är en fråga om personlig åsikt är att resonemanget rymmer en självmotsägelse.
Centerpartiet och Liberalerna kan, utan att trassla in sig i några självmotsägelser, hävda att Alliansen förlorade valet. De kan också, utan att trassla in sig i några självmotsägelser, hävda att det är av avgörande betydelse att både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hålls utanför politiskt inflytande. När de däremot hävdar dessa saker samtidigt blir resultatet en motsägelse.
Om Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna är två partier som bör hållas utanför politiskt inflytande, genom att övriga partier vägrar att samarbeta med dem, utfaller styrkeförhållandena i riksdagen till Alliansens fördel, eftersom M, KD, C och L tillsammans har 143 mandat, men S och MP tillsammans bara 116. Räknar man däremot in de båda två övriga partiernas mandat, finner man att M, KD, C, L och SD tillsammans samlar 205 mandat, medan S, MP och V endast samlar 144. Om man är konsekvent i sin syn på hur dessa bägge partier bör behandlas är därför Alliansen starkare än de rödgröna, oavsett hur man räknar.
Centerpartiet och Liberalerna är dock inte konsekventa. När de jämför styrkeförhållandena i riksdagen räknar de in Vänsterpartiets mandat, men inte Sverigedemokraternas. Detta står dem naturligtvis i sak fritt att göra, men förfarandet visar entydigt att de inte behandlar Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på samma sätt. Hela det liberala försvaret för det apspel som nu utspelar sig bygger dock på argumentet att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skall behandlas lika. Eftersom så uppenbart inte är fallet, är argumentet lika uppenbart ohållbart.
Att Centerpartiet och Liberalerna inte desto mindre, såvitt jag vet, inte en enda gång behövt svara på frågor om detta, är dock ett väldigt belysande exempel på hur samhällsdebatten och medielogiken egentligen fungerar.
