James Burnhams mycket läsvärda bok Suicide of the West från 1964 erbjuder (även om vissa kapitel skulle tjäna på att vara lite mindre färgade av neokonservatismens tankegods) flera perspektiv som även idag är synnerligen användbara för den som vill förstå sin samtid. För en läsare 2019 framstår dock delar av Burnhams kritik mot vänstern vid första anblick närmast som obegripliga, eftersom vissa av de ståndpunkter han angriper idag förknippas med högern, snarare än med vänstern.
I själva verket förstärker detta Burnhams tes, snarare än undergräver den. Den skenbara paradoxen bottnar nämligen i att den politiska mitten (helt i linje med författarens resonemang) sedan 1964 rört sig så långt vänsterut, att ståndpunkter som då boken skrevs var progressiva idag stundom framstår som närmast reaktionära. När Burnham till exempel hävdar att det är en vänsterståndpunkt att rösträtten bör gälla alla utom kriminella och sinnessjuka slås vi inte av detta skulle vara progressivt, utan tvärtom av hur en sådan ordning går stick i stäv med vad som anses progressivt idag.
I boken listar författaren 39 påståenden som man enligt honom, genom att fråga en "patient" om vederbörande håller med om dem eller ej, kan använda för att "diagnosticera" en liberal (i ordets amerikanska bemärkelse). Flera av dessa påståenden handlar om att yttrandefrihet är viktigt, och enligt testets upplägg ökar sannolikheten för att den som besvarar det sympatiserar med "liberalismen" (det vill säga den progressiva vänstern) för varje gång vederbörande ställer sig bakom ett av dessa yttrandefrihetsrelaterade påståenden.
Detta framstår lätt som märkligt för en nutida läsare av boken, eftersom vänstern kommit att så totalt dominera den offentliga debatten att yttrandefrihet idag främst förknippas med rätten att framföra högerståndpunkter. 1964 var det dock fortfarande annorlunda. Högerståndpunkter var fortfarande i mångt och mycket normen, och det var i stället vänsteråsikter som ansågs provocerande nog att behöva ett särskilt skydd. Går man ännu längre tillbaka i tiden blir detta än mer tydligt, och man finner snart att yttrandefriheten historiskt bör förstås som rätten att argumentera för omfördelning av resurser och för en radikal, toppstyrd och vänsterorienterad omstöpning av samhället.
Yttrandefriheten bör i en historisk kontext därför i första hand inte förstås som någonting som syftat till att främja en god debatt, utan som ett medel för vänstern att flytta fram sina positioner. I denna egenskap har den sannolikt också varit av central betydelse när den politiska mittens glidning vänsterut tilltagit i accelererande takt allt sedan upplysningen. Annorlunda uttryckt, yttrandefriheten har använts för att argumentera för sådant man traditionellt betraktat som direkt kriminellt, så som rätten till frukterna av andras arbete och rätten att rasera vad andra byggt upp. Argument som skickliga demagoger därefter också förmått omsätta i praktisk politik.
Sist men inte minst är det värt att notera att vänstern, sedan den lyckats uppnå total dominans, idag är på väg att överge yttrandefriheten. Man talar sig förvisso fortfarande mer än gärna varma om betydelsen av det fria ordet, men i praktiken bidrar man i tilltagande utsträckning och med allt större frenetisk iver till att högeråsikter antingen kriminaliseras eller på andra sätt tystas. Parallellt med detta är i praktiken vänsterns rätt till smutskastning av sina motståndare på högerkanten så gott som obegränsad, samtidigt som de senares möjligheter att svara med samma mynt omgärdas av höga såväl sociala som juridiska hinder.
Det finns därför all anledning för högern att betrakta yttrandefrihet med en hälsosam dos misstänksamhet, både som företeelse och politisk markör betraktat.
Detta inlägg är en fördjupning av ett av mina resonemang i lördagens avsnitt av radio bubb.la, som jag blivit ombedd att utveckla.
