Några timmar för över ett årtionde sedan i ett Macao hårt ansatt av monsunregn, gjorde sig märkligt påminda under ett besök i Portugal tidigare i år. Vandringarna genom Lissabons gator och torg förde gång på gång tankarna tankarna till den tättbefolkade halvön i Pärlflodens delta. Likheterna mellan dessa två städer var nämligen slående, trots att de ligger i två olika världsdelar, är omgivna av två helt olika kulturer skiljs åt av 11 000 kilometer.
Macao utgjorde ett specialfall bland de portugisiska ultramarina besittningarna. Efter nejlikerevolutionen 1974 avvecklades landets övriga "kolonier" i snabb takt, och delvis under direkt vårdslösa former. När revolutionärerna i Lissabon erbjöd Kina att överlämna Macao tackade Peking dock nej, då Macao sedan länge hade utgjort en viktig kanal för den kinesiska kommunistregimens utrikeshandel och valutatransaktioner. Området förblev därför under portugisiskt styre i ytterligare 25 år, under vilka Macaos portugisiska karaktär delvis också kom att förstärkas ytterligare.
Det Portugal som för många nordeuropéer närmast framstår som ett bihang till Spanien, eller som en iberisk eftertanke, var för mindre än 50 år sedan en del av ett världsomspännande imperium. Man såg sig inte som ett europeiskt land med kolonier, utan som ett land med sitt territorium fördelat på flera världsdelar. Vad vi idag kallar för Portugal utgjorde den europeiska delen, men Lissabon och Porto ansågs inte vara mer portugisiska än städer som Lourenço Marques (Maputo), Díli, Macao eller (fram till 1961) Goa.
Detta förändrades som tidigare påpekats drastiskt efter revolutionen 1974, men de kulturella spåren lät sig inte utraderas lika lätt. Estado novo-eran som fick sitt slut i och med revolutionen är fortfarande föremål för omfattande nostalgi, i synnerhet bland äldre portugiser. Detta skulle med samtidens sedvanliga förkärlek för förutsägbara och svartvita Disney-narrativ kunna tolkas som ett bevis på underliggande kolonial människosyn och rasism, men portugiserna låter sig inte reduceras till samtida stereotyper så lätt.
I Lissabon syns invandrarna från de forna ultramarina besittningarna överallt, men till skillnad från i Sverige är de inte föremål för socialtjänstens insatser. Portugisisktalande invandrare från Angola, Moçambique och Kap Verde arbetar i alla möjliga sektorer, och är inte märkbart utlämnade till yrken med låg social status. Blandade par är inte ovanligt, och landets sittande premiärminister är sonson till en indier från Goa. Portugals historia som såväl det första som det mest långlivade transkontinentala imperiet tycks, helt enkelt, gjort portugiserna mer färgblinda än de flesta.
Vad som gör detta intressant ur ett samtida europeiskt perspektiv, är att denna kosmopolitiska och mångkulturella inställning är resultatet av långsam, organisk och gradvis process, som utspelade sig över närmare 600 år. Denna process har inte på något sätt utraderat spänningarna mellan människor med olika bakgrund, men har däremot resulterat i ett betydligt mer harmoniskt utfall än på de flesta andra håll. Detta utgör emellertid någonting väldigt annorlunda än vad progressiva politiker i bland annat Sverige och Tyskland idag försöker sig på.
Dessa politiker intalar sig att de på politisk väg, och på bara några få års sikt, både kan uppnå och överträffa vad det tog portugiserna århundraden att åstadkomma genom en process starkt präglad av spontan ordning. Detta i ett läge då det varken finns något gemensamt språk eller några gemensamma historiska erfarenheter som underlättar processen. Vad det portugisiska fallet – som inte sällan brukar framhållas som ett positivt exempel – egentligen visar, är i vilken iögonfallande omfattning politiker som de svenska förfallit till storhetsvansinne.
