Ett återkommande misstag från den svenska högerns sida är att anamma vänsterns språkbruk. Högerns politiker och debattörer försöker idag ofta sälja in förslag och reformer med att dessa skulle vara bra för till exempel välfärden, jämställdheten eller miljön, snarare än att nöja sig med att motivera dem utifrån det högerperspektiv som är den egentliga anledningen till att man driver dem.
Detta tyder inte bara på dåligt självförtroende, utan är också direkt destruktivt. Att motivera sina förslag med vänsterargument kan förvisso ge kortsiktiga fördelar, men detta sker till priset av att man på längre sikt underminerar sin egen position. Den som till exempel motiverar skattesänkningar med att sådana enligt Lafferkurvan kan öka skatteintäkterna till välfärdsstaten, ger också samma socialistiska välfärdsstat sin välsignelse. Resultatet blir att utrymmet för meningsfull högerpolitik ständigt krymper, någonting som inte minst de neurotiska svenska borgerliga partiernas anemiska reformförslag är ett pedagogiskt exempel på.
Ett i dessa dagar särskilt aktuellt exempel på detta är när högerdebattörer säger sig ta avstånd från såväl vänsterns som högerns identitetspolitik. Med detta menar man att den postmoderna vänster som utvecklats till en synnerligen osund radikaliserad sekt, och den höger som motsätter sig den mångkulturalistiska överideologin, är lika goda kålsupare.
De personer som påstår detta är inte sällan identiska med de krafter som inte bara länge var tysta under identitetspolitikens härjningar, utan som därtill släppt in samma identitetspolitik i statsapparaten och tillsett att den götts med skattebetalarnas pengar. Idag försöker man i dessa kretsar ofta distansera sig från identitetspolitiken, men kritiken är både ljummen och att betrakta som en läpparnas bekännelse. Denna kritik omsätts nämligen så gott som aldrig i handling, varför skattebetalarnas pengar fortsätter att göda det identitetspolitiska monstret.
Även bortsett från detta är dock jämförelsen fel i sak, då det inte existerar någon spegelbild av identitetspolitiken till höger. Den primära måltavlan för kritiken är i stället det försvar för nationalstaten som börjat höras, i takt med att samma nationalstats fortsatta existens blivit allvarligt hotad till följd av en ny och synnerligen radikal migrationspolitik som införts över huvudet på väljarna.
Nationalstaten kan ses som produkten av att man sträckt ut det för människor så naturliga klanbegreppet så långt det bara går. Detta har inte varit någon särskilt trevlig process, utan har tvärtom skett till priset av att regionala särarter aktivt och under våldsamma former bekämpats. De nationalstater som utkristalliserat sig ur denna process har i många fall varit produkten av militära segrar och förluster i minst lika stor omfattning som av ursprunglig kulturell närhet, men är inte desto mindre vad vi har att arbeta med idag.
Dessa nationalstater har, med alla sina fel och brister, visat sig fungera betydligt bättre än alternativen. Alternativen har dock visat att det utökade klanbegreppet sannolikt inte kan töjas längre än till just nationen. Denna synnerligen viktiga erfarenhet, som människan till priset av ohyggliga uppoffringar lyckas tillägna sig, väljer makthavare västvärlden över idag att fullständigt ignorera, då den ej ryms i deras fyrkantiga progressiva världsåskådning.
Resultatet har blivit ett otryggt samhälle i vilket människor inte bara vantrivs, utan ständigt också såväl utsätts för indoktrineringskampanjer som får höra vilka dåliga människor de är som inte uppskattar att makthavarna utför irreversibla experiment med de samhällen de fått ärva som laboratorier.
Att kalla en sådan folklig reaktion för "identitetspolitik" är inte en relevant jämförelse, utan maktens sätt att försöka rationalisera det faktum att man begått en serie ödesdigra misstag. Den ökande samhörighet mellan etniska svenskar som nu gör sig påmind, bottnar i människors försök att upprätthålla kontinuitet i en situation då man för varje dag känner sig mindre och mindre hemma i det omgivande samhället. Den är, annorlunda uttryckt, en organiskt framvuxen motreaktion, och har i egenskap av sådan ytterst få likheter med den identitetspolitik som lanserats av radikaliserade akademiker.
I den mån någon jämförelse mellan de två sidorna kan göras, är den växande samhörigheten mellan etniska svenskar i första hand att likna vid hur invandrare av en viss etnicitet umgås med varandra, väljer att bosätta sig i samma enklaver och fortsätter att konsumera hemlandets kultur. Om detta finns mycket att säga, men företeelsen är inte vad som åsyftas med identitetspolitik. Talande nog har därtill ytterst få progressiva debattörer någonting att invända mot den.
Det finns dock en avgörande skillnad, då invandrare respektive svenskar på detta sätt finner samhörighet tillsammans med andra ur den egna grupper. De invandrare som gör detta, gör det efter att de av egen fri vilja flyttat till Sverige från länder i vilka kulturen avviker starkt från den svenska. När svenskar uppvisar samma mönster, sker detta dock sedan makthavarna på politisk väg förvandlat deras land till ett samhälle de inte känner igen sig i. Att det då endast är när den senare gruppen uppvisar detta beteende som progressiva makthavare och debattörer finner detta klandervärt, visar också hur vilket hafsverk de föreställningar de baserar sina högljudda och tvärsäkra uttalanden på faktiskt är.
