Den långa marschen genom institutionerna förknippas i regel med universitet, public service och tunga kulturinrättningar. Sådana institutioner har varit viktiga slagfält under det kulturkrig vänstern bedrivit mot allmänheten, men långtifrån de enda. Ett mycket belysande exempel på detta är Sverok.
Sverok startades av entusiaster som brann för bland annat roll- och brädspel. Förbundet hade inga politiska ambitioner, utan fungerade som en fristad för människor vilka omgivningen ofta mer eller mindre såg ned på. Politiken spelade inte desto mindre en viktig roll för det nystartade förbundet – medlemmarna var nämligen synnerligen medvetna om hur lätt det var att mjölka det socialdemokratiska Sverige på bidrag.
I början fungerade allting utmärkt. Ett flertal föreningar startades, inte sällan med egna och synnerligen välutrustade lokaler. Medlemmarna närmast skröt om hur enkelt det var att bli beviljade bidrag, och deras systematiska arbete för att komma över de pengar andra hade tvingats avstå från kom med tiden att bli närmast ökänt bland personer med insyn i detta.
Ett förbund med såväl medlemmar som god tillgång till skattepengar utgör dock kattmynta för den politiska klassen. För maktens unga påläggskalvar, ivriga att göra karriär som välavlönade politiker, icke-folkvalda makthavare, eller genom en kombination av dessa bägge alternativ, började det växande Sverok plötsligt att framstå som en möjlig språngbräda bland andra på vägen Upp.
Sverok började med tiden därför dra till sig personer vilkas intresse för spel var påfallande ljumt, men vilkas intresse för politik, makt och offentlig förvaltning var desto större. Detta sammanföll med en annan trend, nämligen statsförvaltningens framväxande neurotiska fixering vid handlingsplaner, floskulösa värdegrundsdokument och så kallad normkritik.
Plötsligt avkrävde de bidragsansökningar Sverokmedlemmarna hade att fylla i dem inte bara en motivering på hur deras Magic: The Gathering-spelande bidrog till att befästa alla människors lika värde och bekämpa funkofobin. De fick därtill redogöra för hur de skulle säkerställa att detta skedde i en miljö som inte fick till exempel transsexuella deltagare att känna sig ovälkomna. Detta passade de nya medlemmarna som hand i handske. Dessa var förvisso inte särskilt intresserade av spelet, men de var experter på floskler, de visste precis vilka knappar man skulle trycka på och de visste precis vilka journalister att kontakta.
Resten är historia. Sverok leds sedan flera år av socialdemokratiska karriärister och postmarxistiska radikalfeminister. Man tar tydligt ställning i partipolitiska frågor, och har långtgående åsikter om vad medlemmarna bör ägna sig åt när de möts, och om vilka dessa medlemmar bör vara. Förbundets agenda är med andra ord inte längre att främja medlemmarnas intressen, utan att omstöpa såväl samhället som individen.
Vad exemplet Sverok visar är att varje försök att bygga sig en fristad är dömt att misslyckas, så länge detta sker med skattepengar, och så länge organisationen styrs enligt demokratiska principer. Sverok är inte unikt, utan uppvisar tvärtom samma utveckling som praktiskt taget alla de skattefinansierade föreningar som påstås utgöra det svenska civilsamhället har genomgått. Dessa organisationer har idag så gott som alltid en tydlig vänsteragenda, och därtill en sådan som avviker synnerligen radikalt från grundarnas.
