De narrativ som makten odlar för att forma människors bild av världen utgörs inte sällan av regelrätta lögner, men lögnen är inte det enda verktyget som står till makthavarnas förfogande i sammanhanget. Minst lika viktigt är vad man väljer att betona, och vad man väljer att tona ned.
På senare år har de tyska övergreppen på herero- och namafolken i Tyska Sydvästafrika (nuvarande Namibia) under 1900-talets början blivit föremål för ett stort antal artiklar med ordet "folkmord" i rubriken. Varför detta narrativ fått ett sådant uppsving just i våra dagar är inte särskilt svårt att förstå. Berättelsen ansluter inte bara på punkt efter punkt till den gängse diskursen om rasism, kolonialism och den vite mannens skuld, utan kan dessutom tack vare Tysklands centrala roll i sammanhanget kopplas till nazismen.
Vad betydligt färre är medvetna om, och vad som inte genererar i närheten av lika många artiklar, är att den namibiska konflikten utbröt blott fem år efter en annan och lika dödlig konflikt i samma område. Denna konflikt var ett brittiskt aggressionskrig som inleddes 1899, och har gått till historien som andra boerkriget.
Bakgrunden till kriget kan spåras till 1806, då britterna under Napoleonkrigen erövrade den nederländska Kapkolonin. Det nya styret var impopulärt bland kolonins invånare, vilket med tiden kom att resultera i att många boer emigrerade österut för att börja om från början i fria boerrepubliker. Ett flertal av dessa annekterades tämligen omgående av britterna, men två av republikerna lyckades vinna både internationellt erkännande och värja sig från brittiska erövringsförsök.
I slutet av 1800-talet bestod det territorium som idag utgör Sydafrika av de brittiska Kap- och Natalkolonierna i väster och söder, samt de två boerrepublikerna Oranjefristaten och Sydafrikanska republiken i nordost. Rika fyndigheter av guld och diamanter hade lett till en ekonomisk boom i de inledningsvis väldigt fattiga republikerna, och denna rikedom i kombination med republikernas strategiska läge ledde till att britterna ännu en gång fick upp ögonen för dem. Britterna bedömde att republikerna på kort tid skulle kunna erövras, och 1899 utbröt efter en tids tilltagande spänning krig.
Britternas förhoppningar om ett kort och ärorikt krig visade sig dock snabbt ha mycket lite med verkligheten att göra. Boerna var välmotiverade, välbeväpnade, hade erfarenhet av gerillakrig och kände terrängen. I stället för att invadera boerrepublikerna, tvingades britterna försvara sig mot en armé som invaderade drottningens territorium. Det var först under krigets andra år, och efter att förstärkningar om närmare 200 000 män hade skickats in, som britterna lyckades återta initiativet.
Vad som följde var ett gerillakrig, i vilket britterna hade att kämpa mot en befolkning som mangrant ställde sig på försvararnas sida. Civilbefolkningen höll soldaterna med kost, logi, utrustning och gömställen, vilket gjorde kriget svårhanterligt för angriparna. Britternas svar blev förstörda grödor, nedbrända gårdar och förgiftade brunnar. Tillfångatagna soldater skeppades utomlands, och civilbefolkningen sattes i koncentrationsläger.
Runt tio procent av republikernas boerbefolkning skulle komma att gå under i dessa läger. Innan krigsslutet 1902 hann närmare 30 000 civila boer (av vilka merparten var kvinnor och barn) och 20 000 svarta dö av sjukdomar och svält, till följd av de miserabla förhållandena i lägren. Den samtida världen reagerade med avsky på kriget, men idag känner få över huvud taget till det, och ännu färre är på det klara med vad som faktiskt hände. Det andra boerkrigets realiteter passar inte in i den tillrättalagda samtida berättelsen om Afrika, men det gör däremot den konflikt som fem år efter krigsslutet skulle bryta ut i Tyska Sydvästafrika.
Hur många som dog i den sistnämnda konflikten är oklart, men uppskattningarna varierar mellan färre dödsoffer än i det andra boerkriget, och ungefär dubbelt så många som i detta. Till skillnad från tyskarnas övergrepp på namibierna, skulle dock det andra boerkriget få långtgående återverkningar, och komma att prägla regionen under hela 1900-talet. Den bitterhet och den radikalisering kriget skapade bland boerna kom att ha en avgörande roll när Nationalistpartiet och Afrikaner Broederbond växte fram, vilket med tiden skulle komma att leda till bland annat apartheid.
Av de två konflikterna är det med andra ord den brittiska erövringen av de bägge boerrepublikerna som faktiskt bidrar med förståelse för regionens historia. Samtiden är dock inte intresserad av förståelse, utan av att få en grovt förenklad, tillrättalagd och förljugen världsbild bekräftad. Därför är idag också kunskapen om det andra boerkriget låg, samtidigt som de tyska övergreppen på namibier ständigt resulterar i nya artiklar.
