"24 procent av alla personer i Sverige har utländsk bakgrund, men i den nya riksdagen är andelen lägre, 11,5 procent." Med dessa ord inleds ett reportage som nyligen publicerades av statsradion.
Det finns mycket att säga om Sveriges Radios text. Det är till exempel påfallande anmärkningsvärt att samma mediehus som vid upprepade tillfällen valt att problematisera begreppet "massinvandring", så oreflekterat och närmast i förbigående kan påpeka att närmare var fjärde invånare har utländsk bakgrund. Att en femtedel av artikeln utgörs av en intervju med Vänsterpartiets partisekreterare torde också få en och annan läsare att höja på ögonbrynen (i synnerhet som inga andra politiker får uttala sig i reportaget), och att det postmarxistiska låtsas-pronomet "hen" används två gånger i artikeln är knappast heller att betrakta som ett utslag av slumpen.
Vad som framför allt gör reportaget intressant, är dock det faktum av att det genomsyras av den outtalade premissen att personer med utländsk bakgrunds förhållandevis låga representation i riksdagen utgör ett problem. Så hade det kanske kunnat vara om personer av utländsk bakgrund varit jämt fördelade bland de olika sociala skikten, men så är inte fallet.
Personer med utländsk bakgrund är inte engagerade i samhällsdebatten i samma utsträckning som etniska svenskar. Många talar över huvud taget inte svenska. Många är ointresserade av att vara en del av majoritetssamhället. Gruppen är kraftigt överrepresenterar bland såväl bidragstagare som lågutbildade. Den som har anlänt i vuxen ålder har sällan utvecklat de politiska nätverk som krävs för att nå politiska toppositioner. Och så vidare.
Detta gör det helt naturligt att personer med utländsk bakgrund är underrepresenterade i riksdagen, i förhållande till sin andel av befolkningen. I själva verket är gruppen sannolikt snarare kraftigt överrepresenterad i förhållande till sin medverkan i samhällslivet. Att partierna i sin iver att öka invandrares representation i politiken inte bara rekryterat ett flertal regelrätta extremister, utan därtill länge valde att i vått och torrt försvara dem, kan knappast förstås på så många andra sätt.
Att personer med utländsk bakgrund i förhållande till sin andel av befolkningen är underrepresenterade i riksdagen, är med andra ord inte konstigare än att till exempel partiaktiva är överrepresenterade i samma församling. Vad mer är, detta är mycket enkelt att förstå för vem som helst med personlig erfarenhet av det samtida Sverige. För att likt journalisterna på Sveriges Radio helt missa detta, krävs en långt utvecklad institutionell dumhet.
Samma resonemang gäller naturligtvis alla former av "representation". När olika grupper deltar i olika aspekter av samhällslivet, kommer de också tämligen omgående bli "representerade" i den omfattning de faktiskt deltar. Det gäller inte bara i riksdagen, utan i bolagsstyrelser, i TV-kanalernas morgonsoffor, i kulturen och i samhällsdebatten. Att däremot låta olika grupper "representeras" i förhållande till sin andel av befolkningen sätter inte bara meritokratin ur spel, utan skapar därtill en fullständigt skev bild av samhället som inte har någonting med verkligheten att göra.
Om "representation" i förhållande till andel av befolkningen vore ett utslag av rättvisa, skulle man också kraftigt behöva öka antalet kvinnor som dömdes för brott. Man skulle därtill behöva underlåta att väcka åtal mot ett stort antal mördare och våldtäktsmän, för att på så sätt tillse att till exempel invandrare upphörde att vara kraftigt överrepresenterade bland dömda brottslingar. Få skulle komma på tanken att argumentera för en sådan ordning, men inte desto mindre vore detta helt i linje med det tankegods som Sveriges Radios reportage från början till slut är ett utslag av.
