Maktetablissemangets oförmåga att hantera allt från kriminalitet till islamism är ett svek av sällan skådat slag. Deras hantering av skattemedel utgör en strid ström av spottloskor i ansiktet på hederliga medborgare, och deras aktiva roll i att skapa de problem som idag plågar Sverige har varit en uppvisning i såväl kriminell inkompetens som megalomani. Det finns med andra ord gott om skäl att vara både förbannad och bitter, men en motreaktion som aldrig når bortom känslor som dessa är både okonstruktiv och ynklig. Som människa har du alltid ett eget ansvar för ditt handlande, även i de fall de problem som präglar din tillvaro har orsakats av andra.
Den som lyssnar på Sveriges Radio eller tittar på Sveriges Television får finna sig i att ständigt få vänsternarrativ nedkörda i halsen. Den som vänder sig till Aftonbladet för att få en nyhetssammanfattning får inte bara finna sig i samma sak, utan bidrar dessutom till att tidningen i fråga tjänar pengar. Den som bidrar till att ge tabloidernas återkommande kverulantartiklar i vilka Tindra eller Neo blivit kränkt av någon vara i sin närbutik viral spridning i sociala medier, skapar starka incitament för utgivarna att fortsätta pumpa ut dylika depraverade artiklar.
Den som besöker Alice Bah Kuhkes postmoderna propagandacentraler till museer ger dessa en legitimitet de inte förtjänar. Den som slafsar i sig glass från företag som använder den huvudlösa migrationspolitiken i sin marknadsföring, visar sig också vara fullt villig att offra sina principer och äventyra sina barns framtid för en kort stunds njutnings skull. Den som engagerar sig i Sverokföreningar, ger också de krafter som cyniskt använder förbundet som ett verktyg för att stärka vänsterextremismens ställning sin välsignelse. Den som förnedrar sig genom att gå och se en Bechdelmärkt svensk film på bio, främjar också Svenska Filminstitutets vd Anna Serners öppet identitetspolitiska agenda.
Resonemanget har bäring även på andra områden. Det finns inga säkra sätt att slippa bli drabbad av den kriminalitet politikerna har släppt lös i Sverige, men det finns sätt att minimera riskerna för att bli utsatt. Den som vill minska risken att utsättas för inbrott, gör också klokt i att investera i till exempel larm, fönsterlås, låsskydd och/eller säkerhetsdörr. Den som inte vill bli offer för bedragare eller ficktjuvar bör inte utan vidare blint lita på varje främmande människa som tränger sig på, eller okritiskt försöka vara sådana behjälpliga.
Vill man dessutom inte tas för ett lätt offer, kan man med fördel odla sin förmåga att projicera våldskapacitet. Den svenska statsfeminismen har skapat ett samhälle där påfallande många män utstrålar precis samma sorts monumentala menlöshet som det självhatande mähä som nyligen porträtterades i en av schymaniternas valfilmer. Sådana män föraktas dock inte bara av såväl kvinnor som andra män, utan ses dessutom som tacksamma mål av allehanda kriminellt slödder.
Skulle dessa män ta sig i kragen, skaffa sig lite grundläggande självrespekt och sluta utstråla den självutplånande slavmentalitet som idag utmärker dem, skulle de inte bara växa i både sina egna och andras ögon, utan därtill minska risken att bli utsatta för brott. Genom att återerövra sin självrespekt, och sluta underkasta sig de krav på självkastrering den postmoderna vänstern ställer på dem, skulle de dessutom göra en uppbygglig samhällsinsats genom att minska de rabiata vänsterextremisternas handlingsutrymme och makt över andra människor.
När det kommer till kritan är det bara du själv som kan stå upp för vad du tycker är rätt när andra försöker att trampa på dig. De som inte förmår att leva upp till sina egna principer så fort dessa möter minsta motstånd, utan i stället ständigt kapitulerar inför den vänster som oavbrutet bedriver kulturkrig mot dem, har bara sig själva att skylla för att de framlever sina dagar som ofria människor.
