Det påstås dessa dagar ofta att upplysningens idéer och ideal är hotade. Ibland kommer denna observation från ett konservativt håll, men betydligt vanligare är att det är från det vänsterprogressiva lägret som påståendet hörs. Dylika påståenden är som vi snart skall se dock synnerligen förrädiska, varför den som tar del av dem alltid bör fråga sig vilken upplysning det är som påstås vara hotad, vari detta hot egentligen består och vem det är som står för det påstådda hotet.
Det till synes så okomplicerade upplysningsbegreppet står inte för en idétradition, utan för en rik flora av sådana. Dessa har delvis korsbefruktat varandra, men är inte sällan också sinsemellan direkt oförenliga. Att likt bland andra Hayek betona skillnaderna mellan å ena sidan den skotska empiristiska upplysningstraditionen, och å andra sidan den franska rationalistiska, bidrar i sammanhanget med många viktiga nycklar till förståelsen av upplysningstiden. Denna uppdelning missar dock andra men väldigt viktiga aspekter.
Den gängse bilden av upplysningstiden är idag den av en era då man slutade tro på Gud, vädrade ut vidskepelsen och började högakta det rationella. Den tilltänkta upplysningsmänniskan blir därmed spirituell anfader till dagens progressiva politiker, akademiker och journalister. Utifrån detta underförstådda antagande drar man därefter slutsatsen att den som till exempel hävdar att den förda migrationspolitiken är kostsam, misstror vad som står i Dagens Nyheter eller ifrågasätter vad som lärs ut på universitetens postmoderna utbildningar, också utgör ett hot mot upplysningsidealen.
Resonemanget är inte helt och hållet felaktigt, om man med upplysningen menar tänkare som Voltaire och Rousseau. Dessa var förvisso betydligt mer intressanta, vältaliga och koherenta än de förmågor som idag ser sig som deras naturliga arvtagare, men de senare har också mycket gemensamt med de förra. Dessa upplysningsfilosofer bidrog med många idéer som med tiden skulle visa sig vara användbara, och ibland också i allra högsta grad så, men detta är inte hela bilden. De bidrog dock också med ikonoklastiska attacker på såväl värdefulla som välfungerande institutioner, samt med storvulna ord som århundrade efter århundrade förvisso berört människor djupt, men som i bästa fall visat sig ha ytterst få uppbyggliga användningsområden, och i värsta fall visa sig leda till regelrätta terrorvälden.
I bjärt kontrast till detta står den upplysningstradition som ledde till de stora vetenskapliga framstegen. För upplysningstidens revolutionerande framsteg inom bland annat matematik, fysik och kemi stod framför allt mystiker, gnostiker och djupt religiösa filosofer. Det var astrologer som gav upphov till de stora landvinningarna inom astronomi och fysik. Det var alkemister som gav upphov till de revolutionerande landvinningarna inom kemi och matematik. Vad som drev dem till storverk var i många fall den uttalade viljan att bättre förstå Gud.
Den gängse bilden av upplysningen är med andra ord synnerligen förenklad, tillrättalagd och till stora delar också direkt missvisande. De upplysningsideal som idag så ofta påstås vara hotade utgörs inte sällan av idéer som tillhör upplysningens mest problematiska delar, och kan i andra fall inte kopplas till upplysningen över huvud taget. I det senare fallet är vad som påstås vara hotat i stället ofta idéer som inte bara är sprungna ur vår egen samtid, utan som dessutom är synnerligen tidstypiska för denna. Ironiskt nog utgörs dock dessa idéer påfallande ofta av tankegods som ytterst få upplysningstänkare av någon fraktion skulle ha velat ta i ens med tång.
