'Dagens nyheter inleder i dag onsdag en reklamkampanj med fokus på riksdagsvalet. I fem olika reklamfilmer kommer DN att slå ett slag för fakta – och mot åsiktsbubblor. ”Vi vill nå ut till den stora grupp svenskar som uppskattar kvalitetsjournalistik i en tid av växande polarisering”, säger DN:s chefredaktör Peter Wolodarski.'
Ovanstående text, komplett med den felaktiga versaliseringen av tidningens eget namn, kunde man nyligen läsa i Dagens Nyheter. Flosklerna är de vanliga: "fakta", "filterbubblor", "källkritik", "kvalitetsjournalistik", et cetera. Allt detta från samma tidning som gjort sig ökänd för sina lögner om Sandviken, Carema, rasistiska brandmän från Boden, den pensionsräddande invandringen och signalspaning mot UD.
Tonen är bombastisk, upplägget mästrande, filmerna humorbefriade, och vad självinsikten beträffar lyser denna med sin totala frånvaro. Inte desto mindre är kampanjen intressant, av den enkla anledningen att den ger en inblick i den progressiva – och då särskilt den socialliberala – självbilden.
DN:s reklamkampanj är bara det senaste i en lång rad exempel på den paternalism, det folkförakt, den totala brist på självkritik och den inbilskhet som mer än något annat utmärker socialliberalismen. Inställningen kokar ned till en föreställning att om allmänheten bara får tillgång till korrekt information, så kommer folkets fullständigt irrationella motstånd mot de egna försöken att radikalt omstöpa samhället försvinna.
Någon insikt om att välinformerade och bildade personer faktiskt kan komma till helt andra slutsatser än socialliberalismens, finns det över huvud taget inte något spår av förståelse för. Det är endast det obildade folkets vanföreställningar, menar man, som leder till att de egna radikala idéerna möter motstånd. Den irrationella oppositionen måste därför krossas.
Det hela hade naturligtvis varit komiskt, vore det inte för den stora skada som socialliberaler har åsamkat samhället tillsammans med likasinnade. Att ett gäng valhänta akademiker helt utan markkontakt, och som kanske mer än någon annan grupp utgör ett skolboksexempel på begreppet filterbubbla, skulle vara de bäst lämpade att leda folket är löjeväckande.
Föreställningen att ett gäng Pangloss-liberaler vilkas idéer har åsamkat skenande laglöshet, gigantiska kostnader för skattebetalarna, hätsk polarisering och tilltagande olikhet inför lagen, skulle vara de bäst lämpade att leda landet är ett surrealistiskt skämt. Föreställningen att samma världsfrånvända idéer som resulterat i att tillitssamhället har eroderats och att islamister kunnat ta plats i de fina salongerna skulle utgöra den enda vägens politik, kräver en närmast unik form av dumhet för att kunna slå rot.
Det kanske mest hårresande exemplet på hur avgrundsdjup klyftan mellan socialliberal teori och verklighet är, är dock den socialliberala föreställningen om att den egna rörelsen skulle utmärkas av tolerans. Om det är något den arrogans som dagligen publiceras på socialliberala opinionsplattformar vittnar om, är detta den monumentala bristen på just tolerans. Man inte bara saknar förståelse för hur andra inte kan dela de egna åsikterna, man likställer det praktiskt taget med ett sjukdomstillstånd att inte göra det.
Socialliberaler har många förtjänster. De läser böcker, de går på teater, de fungerar ofta utmärkt som samhällskunskapslärare på landets gymnasier och de gör sig väl i små skyddade verkstäder. Socialliberalens totala brist på markkontakt, självinsikt och inblick i vad som driver människor i gemen, gör dock att de bör hållas så långt från alla former av maktpositioner som möjligt. Från den sortens plattformar är det enda de kan bidra med att orsaka andra människor skada.
