Tidigare i veckan tilldömdes en kvinna, som efter att hon hade vägrat ta en potentiell arbetsgivare i hand inte fick jobbet hon sökte, till 40 000 kronor i skadestånd av Arbetsdomstolen. Många har med full rätt reagerat starkt på detta, men frågan om varför domen är fel förtjänar ett lite djupare resonemang.
I sammanhang som detta hörs ofta argument på temat i Sverige tar vi både män och kvinnor i hand. Detta resonemang är dock precis lika fel som Arbetsdomstolens. Att slippa ta andra människor i hand är en grundläggande rättighet. Ett samhälle där man tvingas ta personer man genuint avskyr eller som inte sköter sin personliga hygien i hand, är ett repressivt och ytterst obehagligt samhälle.
När man vägrar att ta en annan människa i hand måste man dock vara beredd att betala ett pris för detta. Att vägra skaka hand med andra människor är en rättighet, vilket däremot den förmenta rätten att alltid gå skadefri när man vägrar att ta någon i hand inte är. Den som under en anställningsintervju vägrar att skaka motpartens hand uppvisar inte bara ett utpräglat asocialt beteende, utan väljer dessutom att göra detta i en situation då det av yttersta vikt att göra ett gott intryck.
Det är tillåtet att såväl vara klädd i smutsiga kläder som att lukta illa. Få skulle dock ifrågasätta en arbetsgivare som valde att inte anställa någon som dök upp stinkande och klädd i trasiga kläder på en anställningsintervju. Att en arbetsgivare väljer att inte anställa någon som i stället manifesterar sitt asociala beteende genom att vägra skaka hand, är ett utslag av princip samma sociala mekanism.
Rätten till att uppvisa asocialt beteende av detta slag, utan att det medför några oönskade konsekvenser, påstås idag ofta omfattas av religionsfriheten. Det är ett nonsensargument. Den som av religiösa skäl inte vill skaka hand med personer av det motsatta könet, har alla möjligheter att också slippa detta. Personen kan välja att arbeta för religionsfränder, eller för arbetsgivare som inte insisterar på att skaka de anställdas hand.
I det aktuella fallet har religionsfriheten dock omtolkats som en positiv rättighet, det vill säga en frihet som ger den enskilde rätt att kräva av andra att de anpassar sig till vederbörandes religion. Att Arbetsdomstolen gjort en sådan tolkning av Europakonventionen säger betydligt mer om Arbetsdomstolen och den politiska kontext denna verkar i, än vad det säger om religionsfriheten.
Arbetsdomstolen är emellertid inte den enda statliga institution som har agerat huvudlöst i fallet. Om den handskakningsvägrande kvinnan själv drivit fallet, hade hon också blivit tvungen att betala rättegångskostnaderna i händelse av friande dom. Att stämma arbetsgivaren hade därmed utgjort en såpass stor personlig risk, att hon sannolikt också hade avstått. I det nu aktuella fallet drevs dock fallet av den ökända Diskrimineringsombudsmannen, varför kvinnan kunde ta fallet till domstol helt utan personlig risk.
Flera myndigheter, lagstiftare och tjänstemän har därmed aktivt arbetat för att få den fällande domen till stånd. En dom som går helt emot såväl det svenska folkets som svenska näringslivets intressen. En dom som stärker islamister, inskränker äganderätten och förnedrar det svenska folket.
Kort sagt, domen är ännu ett exempel på hur stora delar av den svenska statsapparatens verksamhet går ut på att driva en politik som går helt på tvärs med skattebetalarnas intressen. Att det av Arbetsdomstolen fastslagna skadeståndet därtill motsvarar en tredjedel av det belopp Rakhmat Akilov dömdes att betala föräldrarna till Ebba Åkerlund, är en mycket belysande inblick i hur makthavarna egentligen ser på rättvisa, brottsoffer och människovärdet.
Det är de politiker som skapat denna fullständigt perversa ordning som nu hoppas på att ni skall ge dem förtroende att fortsätta vanstyra landet. Du har i skrivande stund drygt tre veckor på dig att reflektera över hur du egentligen ställer dig till deras erbjudande.
