Enligt en gammal och anrik tradition bör en man inte bära hatt inomhus. Exakt varför denna norm har uppstått är oklart. I egenskap av ett klädesplagg som skyddar bäraren mot stark sol förlorar givetvis hatten sin funktion inomhus, men å andra sidan har hattens roll genom historien ofta gått långt bortom den som ett endast eller främst funktionellt plagg.
Hattnormen kan tänkas ha uppstått för att hattbrättet gör det svårare för människor att uppfatta varandras ansiktsuttryck i dunkla inomhusmiljöer. Den kan ha sina rötter i det faktum att den som bär mössa inomhus antyder att värden snålar med värmen. Den kan också tänkas vara godtycklig, eller för den delen vara baserad på dyrköpta mänskliga erfarenheter som sedan hattnormens tillkomst glömts bort. Till syvende och sist är det dock inte hattnormens orsaker som är det viktiga i sammanhanget. Vad som i stället är det centrala är att normen tillkom, institutionaliserades och därefter har fyllt en viktig social funktion under århundraden eller längre.
Det var först i mötet med vår progressiva samtid som människor fick för sig att på allvar ifrågasätta den. Hattnormen var ologisk, gnällde indignerat de respektlösa elever som satte sig ned i klassrummen med den bak och fram-vända baseballkepsen kvar på huvudet. Deras lärare ogillade detta, men fann också att den progressiva skolning de själva erhållit inte tillhandahöll dem några motargument. Lärarna kapitulerade, och resultatet blev en skola där omogna barn fick mer att säga till om, samtidigt som lärarkårens auktoritet eroderades ytterligare.
Exemplet visar att normen inte sällan utgör sitt eget självändamål. Det centrala är inte vad som (åtminstone ytligt sett) är rationellt, utan om vilka signaler man sänder till andra. Den som tar av sig hatten visar att han respekterar sin värd, sin församling eller lärarens auktoritet. Den som däremot inte tar av sig hatten signalerar det rakt motsatta.
Här kan man så klart invända att i samma ögonblick som hattnormen avskaffas, upphör också handlingen att bära hatt inomhus att vara oartig och respektlös. I sak är detta naturligtvis korrekt, men resonemanget missar flera viktiga aspekter. Normer avskaffas inte över en natt, och hattnormen är ännu långtifrån helt försvunnen. Detta innebär att den som idag bär hatt inomhus faktiskt kommer att uppfattas som respektlös i breda kretsar. Detta kommer dels skapa dålig stämning, dels i många fall vara till personlig nackdel för den som bär hatten. I många fall kommer detta dessutom ske utan att den historielöse bäraren ens är medveten om följderna.
Vad mer är, att ta av sig hatten är inte en passiv handling. Att ta av sig hatten går bortom att bara undvika att vara oartig, det är att aktivt signalera respekt för andra människor. Sådana handlingar utgör ett socialt smörjmedel, och är av stor betydelse när den ömtåliga civilisationen skall upprätthållas, vårdas och utvecklas. Progressiva och rationalister må vara experter på att bortse från dylika aspekter, men med tanke på hur snabbt historien visar att civilisationens tunna fernissa kan krackelera bör sådana värden inte underskattas.
Sist men inte minst innebär hattnormens upplösning också en förlorad möjlighet att med berått faktiskt mod bryta mot den. I ett samhälle där hattnormen upprätthålls, har den som vill förolämpa någon också möjligheten att göra detta genom att inte ta av sig hatten inomhus. I ett sådant samhälle är detta inte sällan en betydligt mer kraftfull signal än att i affekt häva ur sig okvädesord.
