Enligt en utbredd uppfattning riktar sig vänsterns opinionsbildning primärt till vänstern och till potentiella vänsterväljare, medan högerns opinionsbildning primärt riktar sig till högern och potentiella högerväljare. Huruvida detta är sant ens i normalfallet kan diskuteras, men vad som står bortom varje tvivel är att detta inte är sant idag. Påståendet får visserligen sägas stämma vad merparten av de opinionsbildare som utgör den väluppfostrade etablissemangshögern beträffar, men när det kommer till vänsterns opinionsbildning är läget ett helt annat.
Det krävs inga särskilt avancerade studier av vänstersidans ledarsidor och plattformar för att se att det material som produceras i allmänhet inte syftar till att övertyga någon om de egna idéernas förträfflighet. Man har inte bara gett upp idédebatten, utan har dessutom gett upp klassanalysen, eftersom den ogenerade och klassföraktsdrypande klientelism som är det enda man har kvar att erbjuda inte längre sammanfaller med arbetarklassens intressen.
I stället riktar sig idag vänsterns opinionsbildning främst till liberaler. Syftet är att få sippa, valhänta, auktoritetstroende och världsfrånvända DN-läsande människor som lever en välinrutad men anemisk tillvaro långt från landets problemområden att ligga sömnlösa i sina högbelånade och ängsligt inredda Hemnetsovrum i skräck för monstren under sängen. De monster vänstern gör allt för att övertyga dem om väntar på att attackera dem i sömnen, har i vänsterns opinionsbildning namn som Konservatismen, Nationalismen och Sverigedemokraterna.
Denna opinionsbildning syftar inte till att övertyga, och den syftar definitivt inte till att undvika en utveckling som vänstern för ett ögonblick faktiskt tror är farlig. Den syftar till att skrämma den ängsliga medelklassen, och den ängsliga medelklassens ännu mer ängsliga liberala auktoriteter, till lydnad. Den syftar till att säkra vänsterns maktinnehav i ett läge där en majoritet ratar vänsterns politik, där vänsterns traditionella kärnväljare i allt högre grad identifierar sig som höger, och där snart endast bidragstagare är villiga att rösta på det gamla arbetarpartiet.
Upplägget är synnerligen genomskinligt för alla, utom för de ängsliga liberaler som villigt låter sig ledas rakt i fällan. De har idag sökt bekräftelse från vänsterns mest vulgära företrädare så länge att de inte längre vågar lita på sitt eget omdöme. Likt sorgliga skepnader märkta av både skörbjugg och blodbrist låter de sig ledas av den som skriker högst, och när någon som ser dem som nyttiga idioter nedlåtande ger dem en klapp på huvudet, får detta dem att vifta frenetiskt på svansen.
