Mina fyrbenta vänner i Ulthar:
Vad kan egentligen vara mer höger än finansmarknaden? I anslutning till denna finner vi pengar, glittrande skyskrapor, exklusiva schweiziska armbandsur, skräddarsydda kostymer, lyxbilar, flygresor i business class med mera; ja, kort sagt allt som definierar en höger värd namnet. Ja, detta är som den vane läsaren måhända redan anat inte denna subversiva publikations redaktionella ståndpunkt, men så lyder inte desto mindre en utbredd uppfattning. Inte bara som en nidbild bland dem som ser sig som vänster, utan minst lika mycket som ett ideal bland dem som ser sig som höger. Vad båda sidor missar är att denna vision av personlig framgång är sprungen ur liberala ideal, och därmed i själva verket ligger betydligt närmare vad som traditionellt betraktats som en vänsterståndpunkt.
Skrapar man lite på ytan finner man dock att den i egentlig mening inte är särskilt kapitalistisk heller. Där den kapitalistiska dygden framför kanske alla andra har varit den låga tidspreferensen, utmärker sig i stället finansmarknaden för en påfallande hög sådan. Den som är aktiv på finansmarknaden förvaltar inte frukterna av sitt eget arbete, utan strävar tvärtom efter att göra snabba vinster genom handel med värdepapper i verksamheter vars funktion och långsiktiga utveckling man förhåller sig tämligen likgiltig inför. Målet är inte att skapa värde eller bygga något för framtiden, utan att tjäna pengar genom vad som ofta rör sig om helt och hållet oproduktiv symbolmanipulation.
Intimt sammankopplat med detta finner vi det faktum att näringsverksamheter allt oftare saknar tydliga ägare. Forna tiders magnater hade ofta både förmågan och viljan att anlägga långsiktiga perspektiv på verksamheten, men i takt med att dessa trängts ut av spar- och pensionsfonder har perspektiven förändrats. Aktiemajoriteten i större företag är idag ofta uppdelad mellan ett flertal större fonder som i sin tur saknar enskilda majoritetsägare, och för vilka aktieinnehavet i det aktuella företaget är en investering i mängden. Ägandet blir därför opersonligt och uppdelat på ett stort antal aktörer, av vilka inga har några känslomässiga band till verksamheten, av vilka många planerar att sälja sitt innehav inom kort och bland vilka ingen konsensus om hur verksamheten skall utvecklas framöver råder. Företagets funktion blir i detta läge att tillhandahålla kortsiktiga vinster, och för att åstadkomma detta tillsätts en ledning bestående av personer som visserligen bedöms vara kvalificerade för uppgiften, men som själva i regel också saknar djupare koppling till företaget.
Detta får två anmärkningsvärda konsekvenser. För det första kommer företaget i betydligt högre grad än på magnaternas tid drivas med främst kortsiktiga intressen för ögonen, och då detta i tilltagande utsträckning också blivit det normala sättet att driva företag på dämpar denna utveckling det risktagande och den innovationslusta som legat till grund för kapitalismens stora framgångshistorier. För det andra leds nu företaget av personer utan djupare vare sig känslomässiga eller finansiella band till det, samtidigt som de många delägarna varken har möjligheter, tid eller samordningsförmåga att kontrollera att ledningen gör ett bra jobb. Då samma sak också gäller de flesta andra större företag, får den klick ur vilken styrelseledamöter och verkställande direktörer rekryteras nu väldigt stor makt över hela samhället, samtidigt som insynen och möjligheterna att hålla dem ansvariga för sina beslut i praktiken är påfallande små.
Vad som gör detta intressant är att den samhällsklass vi precis har beskrivit har uppenbara likheter med den James Burnham i en bok publicerad 1941 kallade för the managers, och vilka han menade snart skulle bli den nya härskarklassen. Burnham förutspådde att detta skulle ske genom att produktionsmedlen antingen förstatligades eller reglerades så till den grad att den faktiska kontrollen över dem inte längre låg hos ägarna (någonting han såg tecken på inte bara i Sovjetunionen och Tyskland, utan också i Franklin D. Roosevelts USA). Alla försök att realisera den socialistiska visionen om fabriker drivna av arbetarna själva var dock enligt honom dömda att misslyckas, varför staten skulle behöva utse särskilda teknokrater att leda de företag man nu direkt eller indirekt hade övertagit kontrollen över. Då dessa teknokrater därmed också skulle kontrollera produktionsmedlen, var det därför enligt Burnham också ofrånkomligt att de skulle bli den nya härskarklassen.
Under årtiondena som följde skulle hans förutsägelser komma att infrias med nästan kuslig precision. Staten växte sig större än någonsin, hela sektorer av näringslivet förstatligades och regleringsbördan ökade lavinartat, samtidigt som the managers ständigt blev mäktigare. På en avgörande punkt skulle dock förutsägelserna visa sig vara baserade på ett felaktigt antagande. Burnham var (sannolikt som en följd av de många tyska framgångarna, och eventuellt också den egna bakgrunden som trotskist) övertygad om att det planekomiska manager-samhället skulle visa sig vara en mer effektiv och framgångsrik ordning än kapitalismen, men verkligheten talade ett annat språk. Planekonomin och centralstyrningen hade visserligen visat sig kunna erbjuda stora fördelar på kort sikt, men i längden blev konsekvensen stagnation och en oförmåga att hålla folket på gott humör. När 1970-talet närmade sig sitt slut hade detta också blivit synnerligen märkbart.
När vad vi på den reaktionära plattformen Fnordspotting insisterar på att benämna och analysera i termer av den nyliberala reaktionen inträffade under 1980-talet kom därför också Burnhams alla förutsägelser till synes på skam. Skatter sänktes, statliga företag privatiserades och avregleringarna stod som spön i backen. När yuppien gjorde entré fick han inte bara den statligt anställde managern att framstå som en relik från det förflutna, utan också som någonting pinsamt, patetiskt och tragikomiskt. Annorlunda uttryckt, Burnhams förutsägelser tycktes inte längre hålla måttet, och i den mån han tidigare haft rätt stod nu en ny era för dörren.
Allt var dock inte vad det syntes vara. Yuppien var sällan en kapitalist i traditionell mening, utan en värdepappershandlare, ett "styrelseproffs" eller en medlem av den snabbt växande skara som kunde stoltsera med den i sammanhanget så talande titeln "managementkonsult". Finansdistriktens yuppies må ha framstått som någonting nytt och fräscht, men var i själva verket ofta bara managers som, efter att ha återuppfunnit sig själva, nu var tillbaka i ny skepnad. Man hade nya uppdragsgivare, man hade en ny framtoning, man hade ett nytt självförtroende och man hade nya lösningar som fungerade bättre än de gamla, men man var fortfarande the managers och man arbetade fortfarande med att administrera det man inte själv ägde eller hade några djupare band till.
Med åren har näringslivets managers kommit att överge sin valpiga yuppieframtoning, men den roll man spelar har inte förändrats nämnvärt. Inom ramen för den den nygamla progressiva ordning som utkristalliserat sig efter den nyliberala reaktionen finns också många offentliganställda managers, men även om friktion mellan de båda falanger av managers som avlönas av staten respektive näringslivet ibland uppstår, kommer man i praktiken oftast bra överens. Nya regleringar tenderar trots allt att skydda näringslivets tungviktare från ovälkommen konkurrens, och vad skattehöjningar beträffar är man som "styrelseproffs" i regel ändå beviljad undantag från dem. Vad mer är, när det är dags för statligt anställda managers att festa upp skattebetalarnas pengar står kusinerna inom näringslivet mer än gärna till tjänst.
James Burnhams förutsägelse har med andra ord visat sig vara klarsynt nog att överleva även hans till synes så fundamentala felaktiga antagande. När spelplanen under 1980-talet förändrades drastiskt fick the managers visserligen anpassa sig, men trots att denna process i många fall innebar att en äldre generation managers slogs ut, stod en ny och mer innovativ generation redo att axla företrädarnas mantlar. Nyliberaler må ha förväxlat utvecklingen med en renässans för den klassiska liberalismen, men den managerordning Burnham 1941 såg växa fram har visat sig vara här för att stanna.
