Till de mer intressanta ekonomiska företeelserna hör (det för den breda massan påfallande okända) begreppet tidspreferens. Vad som rymmer sig bakom denna benämning är i grund och botten ingenting annat än observationen att en människa tenderar att föredra en krona i handen idag framför en krona i handen imorgon. Företeelsen kan härledas dels till människans kontinuerliga behov av föda (den som får vänta i ett år på sin lön riskerar att hinna svälta ihjäl under tiden), dels till människans dödlighet (för varje dag en utbetalning senareläggs minskar mottagarens möjligheter att ha nytta av pengarna under återstoden av sitt liv). Av denna anledning förklarar inte bara tidspreferens företeelsen ränta, utan också det faktum att även egendomar som under oöverskådlig tid framåt kan förväntas ge en årlig avkastning trots detta inte värderas till oändliga eller astronomiska belopp.
Tidspreferens är dock inte en konstant storhet, utan har genom historien varierat med både tid och rum. Kulturer präglade av låg tidspreferens har tenderat att vara betydligt mer ekonomiskt framgångsrika än kulturer präglade av hög tidspreferens, då låg tidspreferens varit en förutsättning för det sparande som gjort långsiktiga investeringar (till exempel de som krävts för att överleva en lång och kall vinter) möjliga. Utöver detta har tidspreferensen över tid uppvisat en sjunkande trend, vilket direkt kan kopplas till ökande välstånd. Under epoker då målet med mänskligt arbete i första hand varit att tjäna ihop till mat för dagen, har möjligheterna att lägga undan pengar för framtiden också varit begränsade. I en tid då endast en väldigt liten del av människans arbetstid läggs på att tjäna ihop till brödfödan, och då utrymmet för lyxkonsumtion är stort, är möjligheterna till långsiktigt sparande däremot långtgående.
Låg tidspreferens är med andra ord inte bara någonting som utmärker civilisationer, utan kan också sägas vara såväl en produkt av som en förutsättning för dem. Utan de förhållandevis långsiktiga investeringar i en framtida spannmålsproduktion som utgör en förutsättning för jordbruk, hade de tidiga högkulturerna aldrig kunnat uppstå. Vad mer är, hade inte dessa högkulturer i sin tur investerat en del av sitt jordbruksöverskott i nya innovationer, hade de därefter stagnerat och därmed aldrig heller kunnat utvecklas till någonting mer avancerat. De bekväma liv vi lever idag är produkten av att hundratals generationer före oss uppvisat en för den mänskliga naturen närmast onaturligt låg tidspreferens genom att avstå ögonblicklig materiell tillfredsställelse för investeringar i en högst osäker framtid.
Tillåter man sig att vidga begreppet tidspreferens något finner man i ljuset av detta någonting intressant. Om samma resonemang tillämpas på frågor även utanför det strikt ekonomiska planet, finner man nämligen att ett utmärkande drag för den kaos- och svaghetsdyrkan som gömmer sig bakom den progressiva överideologi som präglar vår tid, är dennas ofta anmärkningsvärt höga tidspreferens. På område efter område finner man att modernitetens svar på problem är att göra det som känns bra för stunden, inte bara i stället för vad som ger goda långsiktiga resultat, utan även då detta på sikt förvärrar de problem man säger sig vilja bekämpa.
Ett av de mer spektakulära exemplen på detta är att försöken att förhindra att migranter drunknar på Medelhavet genom att skicka ut en armada av räddningsfartyg. Detta leder i sin tur till ökad människosmuggling och att smugglarna använder sig av mer och mer sjöodugliga farkoster, med resultatet att fler drunknar. I bjärt kontrast till detta står den australiska linjen i samma fråga, som har fått till följd att praktiskt taget inga migranter längre drunknar då de försöker ta sig till landet. Denna metod avfärdas dock kategoriskt från det europeiska etablissemangets sida, då den ögonblickliga tillfredsställelsen i att kunna hjälpa någon i akut sjönöd därmed också uteblir.
Samma resonemang leder till att skolan sänker kunskaps- och betygskraven i tron att man på detta sätt gör eleverna en tjänst. Samma resonemang leder till att man drar sig för det ögonblickliga obehag det innebär att straffa unga brottslingar, oavsett vilka framtida konsekvenser denna låt gå-mentalitet kan resultera i. Samma resonemang leder till att man fokuserar mer på den olust det innebär för en grov återfallsbrytare att bli utvisad, än på det lidande vederbörandes framtida offer sannolikt kommer få utstå. Samma resonemang leder till att människor intalar sig att de är snälla när de förespråkar en politik som inte bara leder till att hederliga människor blir föremål för bedrägerier, övergrepp, våld och mord, utan också till att de människor man tror sig vara snälla mot fastnar i kriminalitet och missbruk.
I förlängningen visar sig därmed hela modernitetens förhållningssätt vara en form av "slacktivism". Man vill på ett så Instagramvänligt sätt som möjligt göra skillnad i stunden, men är både likgiltig inför de långsiktiga konsekvenserna och i grunden ointresserad av vad som i realiteten ger goda resultat. Man vill ha omedelbar tillfredsställelse när man "förändrar världen", på samma sätt som det också är omedelbar tillfredsställelse man söker när man beställer snabbmat. Ironiskt nog finner vi därmed att de fåvitska debattörer som gång på gång förnedrar sig själva genom att grötmyndigt hävda att pizza skulle utgöra ett slagkraftigt argument i samhällsdebatten, i och med detta, om än oavsiktligt, också tangerar en djupare sanning.
