Ett användbart perspektiv för den som vill förstå progressivismen är att betrakta denna ideologi som institutionaliserad svaghetsdyrkan. Med detta avses inte, som många tror, att progressivismen förordar solidaritet med och hjälp till svaga människor, utan att denna vår tids stora överideologi håller svaghet, hjälplöshet, osjälvständighet och karaktärslöshet för ideal. Många spårar sannolikt detta till socialismen, då denna position ofta är något som utmärker socialistiska partier av idag. Denna hållning är dock förhållandevis ny, och traditionellt har socialismen sina oräkneliga brister till trots tvärtom idealiserat den starka människan, någonting som inte minst framgår av den socialistiska estetiken. I stället bör denna svaghetsdyrkans rötter sökas i kristendomen, protestantismen och socialliberalismen.
Den svaghet progressivismen idealiserar behöver inte vara fysisk, tvärtom anses ofta själslig svaghet i kombination med okontrollerad kroppslig styrka utgöra en särskilt behjärtansvärd kombination. En människa som erbjudits möjlighet efter möjlighet utan att ta vara på dem, betraktas närmast som helig då hon tar sig rätten att "hämnas" för de misslyckanden hon skyller på andra. En bedragare som ljuger om sin ålder för att erhålla asyl anses som mer skyddsvärd än den som talar sanning. Att ifrågasätta de personer som reser till Sverige från länder med gott om enkla jobb för att tigga, då dessa hävdar att det enda alternativet är svält, trots att de bevisligen överlevde även före ett EU-fördrag plötsligt möjliggjorde sådana resor, blir till blasfemi. Föräldrar som utsätter sina barn för livsfara då de hoppas skaffa sig ekonomiska fördelar genom att utvandra till Västvärlden upphöjs till martyrer. Och så vidare.
Behovet av svaghet är så omättligt att man slentrianmässigt inte bara skapar offer även där inga finns, utan också gör förövare till offer. Företeelsen gör även stora avtryck i språket, vilket märks inte minst i det frekventa bruket av stundom närmast parodiskt sentimentala adjektivkonstruktioner som utsatta, särskilt utsatta, ömmande och synnerligen ömmande. Grupp efter grupp fråntas agens och fastslås vara offer för förtrycksstrukturer som förklarar deras oförmåga att ta hand om sig själva, brist på hyfs, antisociala beteende eller grova kriminalitet. Detta blir i många fall snart också till en självuppfyllande profetia, då offerskapet utgör något så eftersträvansvärt att även många tidigare stolta människor snabbt anpassar sig till de incitament som skapas.
Mot denna bakgrund får inte bara progressivismens ovilja att ingripa mot och bestraffa grova brott plötsligt en förklaring. Mot denna bakgrund blir också demoniseringen av kärnfamiljen, självtillräckliga människor och den som har fräckheten att vägra se sig som ett offer, trots att denne via någon av sina grupptillhörigheter är klassad som ett sådant, begriplig. I ett samhälle som dyrkar svaghet blir det faktum att så få på allvar vågar kritisera en politik som inte bara är uppenbart skadlig, utan också direkt patologisk, någonting fullt naturligt. Ett sådant samhälle blir till en plats där samvetsgrannhet, pålitlighet, ärlighet och hederlighet inte är eftersträvansvärda egenskaper, vilket i sin tur också förklarar varför svensk offentlighet alltmer framstår som en tävling om vem som kan inta den mest ansvarslösa och amoraliska hållningen.
