I augusti 2016 rönte den libanesisk-amerikanske mångsysslaren Nassim Nicholas Taleb stor uppmärksamhet då han gjorde ett kapitel ur sin kommande bok Skin in the Game tillgängligt för allmänheten. Under rubriken "The Most Intolerant Wins: The Dictatorship of the Small Minority" redogjorde Taleb för vad han kallade minoritetsregeln, med vilket avses att även en liten minoritet kan få stort genomslag för sina krav i de fall majoriteten kan tänka sig att anpassa sig till minoriteten samtidigt som motsatsen inte gäller. Resonemanget tar avstamp i att försäljningen av koscher- och halal-certifierad mat ofta vida överstiger andelen judar respektive muslimer i befolkningen, vilket förklaras med att det i regel är billigare att ta fram och framställa en produkt som accepteras av alla, än en produkt för majoriteten och en annan för minoriteten.
Med utgångspunkt i detta börjar Taleb kartlägga vad som, om vi tar honom på orden, är en fundamental sociologisk mekanism som under historien omformat hela samhällen och civilisationer. I texten argumenteras väldigt övertygande för hur minoritetsregeln varit avgörande när språk, religioner och kulturer kommit att uppnå en dominerande ställning, inklusive det förlopp som ledde till att Europa kristnandes. Enligt detta synsätt kan historien i mångt och mycket förstås som en evolutionär kamp mellan olika kulturella sedvänjor, i vilken de mest intoleranta inte bara alltid kommer att ha en stor fördel över konkurrenterna, utan där även en liten skillnad i intolerans över tid kommer att visa sig vara av avgörande betydelse.
Att vad som beskrivs har långtgående implikationer för ett samhälle med ambitionen att vara mångkulturellt är uppenbart, någonting som Taleb också själv påpekar i tämligen oinlindade ordalag. Vad Taleb däremot endast tangerar är de konsekvenser minoritetsregeln får för den politiska dynamiken även i ett i övrigt homogent samhälle. Dessa konsekvenser är dock i allra högsta grad av intresse av den enkla anledningen att det västerländska samhället rymmer en i allra högsta grad inhemsk minoritet som inte desto mindre är synnerligen intolerant, som fullständigt dominerar samhällsutvecklingen och vars rötter som av en händelse utan svårigheter också direkt kan spåras till en mycket kärv gren av kristendomen – nämligen progressivismen.
Den ständiga vänstervridning av Västerlandet i form av en utveckling mot ett ständigt mer förryckt samhälle som enligt progressivismens förkämpar menar utgör en obruten kedja av framsteg, kan med andra ord förstås i termer av att en intolerant minoritet steg för steg påtvingat majoriteten en samhällsutveckling denna inte har efterfrågat. Vad mer är, att progressivismen enligt egen utsago utgör en ideologi som utmärker sig för just tolerans blir särskilt ironiskt, inte bara för att alla som haft nöjet att bli föremål för de progressiva översterprästernas vrede av egen erfarenhet vet hur ihåligt detta klingar, utan framför allt för att progressivismen i ljuset av detta bäst förstås som den ideologi som för närvarande leder en uråldrig kamp om vem som är mest intolerant.
Progressivismens intolerans begränsar sig emellertid till vad den uppfattar som dess inre fiender. När det kommer till dess faktiska rivaler om vad som utgör den mest intoleranta ståndpunkten visar den däremot inte bara prov på omfattande tolerans, utan riktar också primärt sin intolerans gentemot de krafter som påtalar det destruktiva i detta. Om inte detta förändras är, åtminstone om man får tro Taleb, progressivismen dömd att gå under tillsammans med den kultur den idag dominerar.
