Till de mer utmärkande aspekterna av företeelsen entropi hör att det, i ett universum som följer gällande naturlagar, alltid kommer vara betydligt lättare att rasera än att bygga upp. Denna omständighet är inte bara en angelägenhet för vetenskapen, utan har också ett flertal synnerligen reella konsekvenser för civilisationen som sådan. Varje kraftmätning mellan en byggare och en pyroman kommer vinnas av pyromanen. En terrorist kommer alltid ha en enorm fördel mot den laglydige. Det kommer alltid att kosta mycket mer att förhindra eller utreda ett brott, än vad det kostar att begå det. Och så vidare.
I förlängningen gäller samma sak för ett flertal kulturellt betingade beteenden. Exakt vilka kulturella yttringar som motsvarar en låg respektive hög grad av entropi är visserligen inte alltid helt självskrivet, och att skilja goda kulturyttringar från dåliga är ofta betydligt mer komplicerat än vad det vid första anblick kan framstå som. Hederskulturer har i regel uppstått därför att de för de inblandade utgjort någonting bättre än de alternativ som stått till buds. En med våra ögon barbarisk aggressivitet har ofta varit en förutsättning för överlevnad. Kulturer där det är socialt accepterat att vara högljudd och påflugen i det offentliga rummet, är inte automatiskt vare sig sämre eller bättre än kulturer där de oskrivna reglerna föreskriver en annan framtoning. Et cetera.
Gemensamt för kulturellt betingade beteenden av det här slaget är dock att motpolerna dels sällan kan mötas utan att friktion uppstår, dels att nämnda friktion är asymmetrisk. För den högljudde innebär det inget problem att besöka en lågmäld kultur, men för de lågmälda innebär den högljuddes ankomst ett obehag. De områden på vilka samma asymmetri manifesterar sig är legio. Den lågmälde hamnar i underläge i mötet med den skrikige. Den konflikträdde hamnar i underläge i mötet med den konfliktsökande. Den ärlige hamnar i underläge i mötet med den oärlige. Pacifisten hamnar i underläge i mötet med den våldsamme. I förlängningen hamnar också jämställdheten i underläge i mötet med hederskulturen, och toleransen i underläge i mötet med intoleransen.
Exemplen är oräkneliga, och gemensamt för de beteenden och kulturyttringar som hamnar i underläge är att de på många sätt är onaturliga. De är företeelser som uppkommit sent i historien, och endast i samhällen som utmärker sig för en hög grad av disciplin. Dessa beteenden har historiskt ytterst sällan fått fäste bland några större grupper av människor, av den enkla anledningen att de så gott som alltid varit till nackdel för den enskilde. Att de trots detta idag utgör normen i västerlandet beror på att man i de protestantiska – och i något mindre utsträckning även de kryptoprotestantistiska – länderna lyckats instifta en så hög grad av konsensus, och en så utbredd självdisciplin, att de mot alla odds blivit praktiskt möjliga. På många sätt utgör resultatet någonting som inte kan kallas för någonting annat än en institutionaliserad drönar- och slavmentalitet, men också en sådan som möjliggjort en synnerligen sofistikerad form av civilisation.
När drönar- och slavmentaliteten institutionaliseras blir plötsligt det omöjliga möjligt. Beteenden som tidigare alltid varit till nackdel för den enskilde vänds till en fördel. Människor som kan lita på varandra, kan också genom samarbete uppnå resultat som ingen tidigare hade trott var möjliga. Ett tillstånd som enligt all tidigare historisk erfarenhet visat sig vara så instabilt att varje försök att realisera det varit dömt att misslyckas, blir under trycket från den protestantiska konsensuskulturen plötsligt stabilt och möjligt att upprätthålla över tid. Ett samhälle av människor som faktiskt har råd att vara ärliga, lågmälda och blida pacifister utgör inte sällan basen för de mest avancerade av civilisationer. Upplägget har dock en inneboende nackdel, nämligen att dessa samhällen saknar immunförsvar. Ett samhälle präglat av protestantisk drönar- och slavmentalitet är visserligen kapabelt till enorm intolerans, men enbart mot de människor som liknar dess härskarklass.
Stabiliteten undergrävs därför i snabb takt när människor som inte känner sig bundna av drönar- och slavmentaliteten bosätter sig i sådana samhällen. När dessa når en kritisk massa visar sig det stabila tillståndet i själva verket vara metastabilt, och de påfrestningar det nu utsätts för så stora att det bara är en tidsfråga innan den traditionella instabiliteten återvänder. Ställda inför insikten att en drönar- och slavmentalitet som i mötet med fler och fler människor ofelbart försätter dem i underläge inte längre ligger i deras intresse, kommer allt fler människor att överge denna. Detta kommer i sin tur leda till att ännu fler överger mentaliteten, ända tills ingen längre håller fast vid den. Den entropi som tillförts det metastabila tillståndet växer exponentiellt, ända tills samma redan från början osannolika tillstånd kollapsar.
Intressant nog är är det den protestantiska konsensuskulturen som sådan som möjliggör den entropiinjektion som sätter bollen i rullning. Intoleransen mot avvikare i ingruppen, i kombination med en kategorisk vägran att problematisera de värderingar som förekommer i utgruppen, gör den protestantiska konsensuskulturen fullständigt oförmögen att hantera situationen. För att det osannolika tillståndet skall bestå måste den protestantiska konsensuskulturens intolerans vändas såväl utåt som inåt, men då den inte förmår göra detta bär den också inom sig fröet till sin egen undergång.
