Den 3 september 1978 träffas ett passagerarflygplan, strax efter avfärd, av en sovjettillverkad värmesökande robot. Två motorer slås omedelbart ut och en brand utbryter, varpå piloten inleder ett nödlandningsförsök. Planet landar i ett bomullsfält, men slås sönder då det passerar en uttorkad flodbädd. 38 människor avlider till följd av kraschen och branden.
18 överlevande lyckas ta sig ut ur det brinnande vraket, varav fem går efter hjälp. De terrorister som skjutit ned planet anländer till platsen en dryg halvtimme senare, varpå tre av de kvarvarande överlevande passagerarna anar oråd och gömmer sig. Terroristerna lovar att hjälpa överlevarna, och uppmanar dem att samlas en bit bort från vraket. De tio kvarvarande överlevarna (bland vilka återfinns både svårt skadade och barn) mördas därefter kallblodigt, merparten skjuts ihjäl men några dödas också med bajonetthugg.
När man fem dagar senare håller minnesgudstjänst över offren är den officierande dekanen ursinnig, och frångår därför sin egen princip om att hålla politiken utanför Guds hus. Vad som väckt hans vrede är inte bara det bestialiska dådet som sådant, utan också det faktum att omvärldens fördömanden lyser med sin frånvaro. Hur kan en tragedi av detta slag, frågar han sig, mötas av idel "öronbedövande tystnad" från världens politiska och religiösa auktoriteter? Svaret återfinns i den politiska situation dekanen själv vanligtvis vill hålla utanför sin katedral. Såväl offren som deras sörjande anhöriga är nämligen rhodesier, och minnesgudstjänsten hålls i Salisbury, huvudstaden i ett icke-erkänt land vars regering resten av världen fördömer.
Drygt fem månader senare skall nedskjutningen av Air Rhodesia Flight 825 följas av den nästan identiska men ännu dödligare nedskjutningen av Air Rhodesia Flight 827. Båda planen skjuts ned av ZIPRA, den väpnade grenen av Joshua Nkomos ZAPU, som tillsammans med Robert Mugabes ZANU inte bara åtnjuter omvärldens stöd, utan dessutom får omfattande finansiellt bistånd av bland annat Sverige (något som inte minst Per Ahlmark och Ola Ullsten har arbetat för). Ironiskt nog skall Nkomos egna anhängares lidanden mindre än ett årtionde senare också bli föremål för omvärldens öronbedövande tystnad då Robert Mugabe, sedan den långa rivaliteten mellan ZAPU och ZANU avgjorts till ZANU:s fördel, låter massakrera tiotusentals av dem i vad som får namnet Gukurahundi.
Inte heller Robert Mugabes blodtörst får dock svenska politiker att omvärdera sin syn på "frihetshjältarna" i vad som nu kallas Zimbabwe. Sida tonar aktivt ned blodbadet, och det svenska biståndet till Mugabes regim fortsätter. När Ingvar Carlsson två år efter blodsutgjutelsens slut besöker landet förklarar han att "Sverige och Zimbabwe allmänt står nära varandra". Att vad som pågått i Matabeleland varit allmänt känt förändrar inte Carlssons inställning, och det avhåller inte heller svenska diplomater från att i efterhand ljuga om att läget varit "komplicerat och oklart". Det hindrar heller inte Pierre Schori från att gång på gång påstå att Mugabe under sina 20 första år vid makten varit en god ledare, eller från att omsorgsfullt utelämna 1980-talets massakrer när han sent omsider, och efter att han själv blivit föremål för dispotens vrede, börjar kritisera Mugabe.
Vad som gör att allt detta har bäring även på dagens diskurs är det faktum att Mugabe, Nkomo och de andra "frihetshjältar" som gjorde Afrika synonymt med fattigdom, krig, förtryck, svält och korruption var nationalister. De kämpade inte för frihet, demokrati, rättvisa eller gott styre, utan för inhemskt styre. Att omvärlden inte accepterade Ian Smiths Rhodesia berodde inte på att landet inte tillämpade allmän rösträtt, utan på Ian Smith och hans ministrars europeiska bakgrund. Omvärlden hade i sak inga problem med att acceptera diktatur, vanstyre, rättsosäkerhet, förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och korruption, så länge ledargarnityret bara inte hade sina rötter i Europa.
Denna inställning, som trots de i grund och botten tämligen absurda premisserna idag allmänt ses som någonting fullständigt självklart, kallas för afrikansk nationalism. Ironiskt nog åberopas trots detta aldrig Mugabes eller Nkomos massakrer då socialister, liberaler och andra progressiva gör sina återkommande utspel om farorna med nationalismen. Tvärtom utgör den afrikanska nationalismen sedan lång tid tillbaka en självklar del av det progressiva tankegodset, och därför lyser också Mugabes och Nkomos illdåd med sin frånvaro när berättelsen om avkoloniseringen berättas. Inte desto mindre visar det hela att det inte är nationalismen som sådan de progressiva vänder sig emot. Huruvida man fördömer eller aktivt understödjer nationalismen är inte en fråga om principer, utan blott en fråga om i vilken omfattning dess mål sammanfaller med den egna sidans.
