Barn i Hägersten blir rånade och misshandlade utanför sin skola, eller rånas och misshandlas på väg till fotbollsträningen. Barn i Uddevalla och Trollhättan blir rånade under knivhot. Dessa nyheter från veckan som gått utgör nya vittnesmål om vad vi redan visste, nämligen att det ofta är barn som får betala priset när vuxenvärlden vägrar ta sitt ansvar.
Bland föräldrarna till de barn som drabbats av dylika brott torde återfinnas åtskilliga av Annie Lööfs och Gustav Fridolins väljare. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som förfasats över Sverigedemokraternas valframgångar. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som känt sig modiga då de "tagit debatten" vid fikabordet. Bland föräldrarna till de barn som drabbats torde återfinnas personer som både beklagat sig över hur rasismen breder ut sig, och som – efter att de okritiskt gjort andras åsikter till sina egna – indignerat beklagat sig över den omotiverade svartmålningen av Sverige.
En del av dem har nu sannolikt fått sig en tankeställare. Andra är gissningsvis så ovilliga att revidera sin verklighetsbild att de, efter att ta hjälpt sina barn över den värsta chocken, fortsätter förespråka den politik som gjort deras egna familjemedlemmar till lovligt villebråd för förhärdade kriminella. Oavsett vilket är det ett ohyggligt svek som barnen blivit föremål för, och detta är ett svek som inte blir mindre av den värdegrundspropaganda barnen matas med i skolan, samtidigt som samma skola i många fall visat sig fullständigt oförmögen att tillhandahålla barnen ens grundläggande trygghet.
Kanske är denna bryska chockterapi i dagens läge inte desto mindre vad den ängsliga och auktoritetsdyrkande medelklassen behöver för att vakna upp. Det är lätt att slå ifrån sig problemen när det är någon annan som drabbas, och det är lätt att intala sig att etablissemangets skönmålningar speglar verkligheten när problemen inträffar långt de miljöer man själv rör sig i. När det däremot blir den egna familjen som drabbas, blir det också betydligt svårare att upprätthålla sina försvarsmekanismer. Att människor vägrar se det uppenbara förrän deras egna barn förvandlas till brottsoffer, är dock ett sorgligt underbetyg för ett samhälle.
