Samma dag som en solbadande kvinna blev svårt misshandlad av en okänd gärningsmän då denne slog henne i bakhuvudet med en sten, resulterade två skottlossningar i att antalet ihjälskjutna i Stockholm 2019 efter bara ett halvår hade uppnått samma siffra som under helåret 2018. Parallellt med detta har artiklar om hur medelklassen drabbas av gängkriminaliteten och om hur medelklassens barn blivit lovligt byte för förhärdade kriminella inte bara fått stor spridning, utan också gett upphov till oräkneliga kommentarer om hur fruktansvärt detta är.
Merparten av de nyhetskonsumenter som reagerat med vrede och förstämning på både dessa nyheter och oräkneliga andra på samma tema, kommer dock när det kommer till kritan ge utvecklingen sin välsignelse. En anmärkningsvärt stor minoritet kommer rösta på partier som Miljöpartiet, trots att dessa med näbbar och klor kämpar för en politik som såväl leder till att problemen förvärras som att polisens möjligheter att bekämpa dem minskar. Närmare hälften kommer rösta på partier som yrvaket utlovar i bästa fall halvhjärtade åtgärder, men som trots detta kommer föra en politik som leder till problemen växer sig större. En stor majoritet kommer rösta på partier för vilka isoleringen av Sverigedemokraterna är någonting som prioriteras långt mycket högre än att göra någonting åt de problem som dessa väljare och Sverigedemokraterna är rörande eniga om är vederstyggliga.
Att en så stor majoritet röstar för en politik som på ett så slående sätt går rakt emot deras intressen är högst anmärkningsvärt, men också något som i ständigt tilltagande grad blivit en utmärkande egenskap för västerländska samhällen. En bidragande orsak har länge varit att den som varit missnöjd med utvecklingen saknat alternativ att rösta på, men detta är i de flesta länder inte längre sant. Inte desto möter man idag påfallande ofta personer som å ena sidan vältrar sig i fördomar och med glädje yttrar sådant som med lätthet skulle kunna få dem fällda i domstol, men som å den andra djupt föraktar Sverigedemokraternas väljare. Inom den breda massan lider man, tycks det, av en blockering som yttrar sig i en kategorisk vägran att se sambandet mellan utvecklingen och de val man själv gör.
Det hela härrör sannolikt ur omständigheten att precis de krafter som högst målmedvetet, och väl medvetna om alla de oräkneliga varningsklockor som under hela tiden har ringt, genomdrivit den politik som orsakat den destruktiva utvecklingen, trots detta ses som moraliska auktoriteter. Detta säger naturligtvis något allt annat än smickrande om gemene mans förmåga att ta ansvar för sitt eget handlande, men är måhända också någonting som är oundvikligt i en demokrati av flockdjur. Vad som har hänt är att en liten men hårdför progressiv minoritet konsekvent knuffat samhället i en riktning majoriteten har motsatt sig. Att detta inte resulterat i uppror förklaras av att förändringen skett såpass smygande att de flesta inte förstått vad som pågår, samt omständigheten att den pådrivande minoriteten haft närmast total makt över vilken information som nått allmänheten.
Ett belysande exempel på detta är nationalstaten. Allmänheten har i närtid inte haft någon som helst önskan om att denna skall avskaffas, men det har däremot den progressiva minoriteten haft. Ett arbete för att avskaffa nationalstaten har därför inletts, samtidigt som den progressiva minoriteten i händelse av att någon frågat högtidligt förklarat att ingen har för avsikt att avskaffa nationalstaten. När nationalstaten därefter har undergrävts så till den grad att det blivit lönlöst att förneka vad som pågår, förklarar den progressiva minoriteten i stället att Sverige alltid har varit ett invandrarland, och att de problem nationalstatens undergrävande har resulterat i alltid har funnits där.
Dessa rationaliseringar har idag upprepats så många gånger att man i den progressiva minoriteten själva har börjat tro på dem. Därför kan man i dagar som dessa, då konsekvenserna blivit synnerligen motbjudande, allt oftare se uppburna företrädare för den progressiva minoriteten beklaga sig över följderna av den utveckling politiken de själva insisterat på har utmynnat i. Då deras förmåga till dubbeltänk är outsinlig sätter de dock aldrig detta i samband med det egna handlandet, utan ser tvärtom detta som ett bevis på att de har rätt, och drar slutsatsen att lösningen på problemen är mer av den politik som orsakat dem. Någonting den auktoritetstroende majoriteten, trots att början på ett uppror idag kan skönjas, överlag tenderar att svälja.
Det kanske mest perversa av allt är dock det faktum att många som själva inte tillhör den progressiva minoriteten är så blint auktoritetstroende att de känner sig manade att med aggressiva metoder försvara denna, till exempel genom att "ta debatten vid fikabordet". När de gör detta är de i de allra flesta fall genuint övertygade om att de gör någonting gott, men vad de i själva verket gör är att villigt agera medlöpare åt en liten men synnerligen intolerant och fanatisk förtryckande minoritet.
