Begreppet "integration" avser i migrationspolitiska sammanhang i regel en process där en person som invandrat till Sverige kommer i arbete. Detta är en både väldigt tunn och missvisande definition av ordet integration, vilken blir uppenbart då man betänker att någon som inte talar svenska men såväl utövar hederskultur som förespråkar sharialagstiftning enligt detta synsätt kan vara fullt integrerad. Att ett så meningslöst integrationsbegrepp trots detta blivit allmänt vedertaget är i sig en mycket talande indikation på med vilken materialistisk, teknokratisk och rationalistisk utgångspunkt ett själlöst etablissemang förhåller sig till en process som i snabb takt radikalt omstöper hela länder och kulturer. Intressant nog finner man dock att integrationsbegreppet är i allra högsta grad missbrukat, även om man godtar denna definition av det.
Enligt ett ofta upprepat påstående är ett så kallat generöst regelverk för anhöriginvandring "bra för integrationen". Detta påstående blir, då det yttras, aldrig föremål för några följdfrågor eller någon journalistisk granskning. Ej heller förklaras för vems integration denna anhöriginvandring skulle vara bra vilket, givet att detta som vi skall se till syvende och sist är det centrala, är extra anmärkningsvärt. Även i de fall någons integration kan tänkas underlättas av att vederbörandes anhöriga tillåts anhöriginvandra, innebär nämligen detta inte att integrationsproblemen minskar. I själva verket förhåller det sig med allra största sannolikhet precis tvärtom.
Enligt statistik som Statistiska centralbyrån inte gjort tillgänglig för allmänheten, men som Staffan Danielsson fick tillgång till då han i egenskap av riksdagsledamot vände sig till Riksdagens utredningstjänst, utgör andelen av vad som i rapporten benämns "flyktingar inkl. flyktinganhöriga" som efter 15 år i Sverige lyckas erhålla ett jobb motsvarande en heltidstjänst 34 procent. Det är här värt att notera att av dessa återfinns många i skattesubventionerade anställningar. Det är också värt att notera dels att dessa siffror primärt avser människor som invandrat under perioder av tämligen kravlös anhöriginvandring, dels att motsvarande siffra uppdelad på män och kvinnor landar på 40 respektive 28 procent. Det senare är intressant då man på goda grunder kan anta att gruppen "flyktingar" främst består av män, och att gruppen "flyktinganhöriga" främst består av kvinnor.
Låt oss dock för enkelhets skull, och för att göra en så generös tolkning som möjligt, förutsätta att siffrorna endast avser personer som har invandrat när dörren till anhöriginvandring varit stängd, och att 40 procent har kommit i heltidssysselsättning ("blivit integrerade") efter 15 år. Låt oss därefter anta att denna siffra ökar kraftigt till 50 procent när dörren till anhöriginvandring öppnas och en "flykting" får sällskap av en "flyktinganhörig". Detta innebär att det genomsnittliga antalet utan heltidsarbete som tillkommit till följd av att en "flykting" 15 år tidigare invandrat, ökar från 0,6 till 1,0 personer om dörren till anhöriginvandring öppnas. Såväl antalet som andelen icke-integrerade har därmed ökat, trots att möjligheterna till integration för den enskilde förbättrats.
Detta kan rent teoretiskt rent nationalekonomiskt vägas upp av att fler personer kommer i arbete och blir nettobetalare till skattesystemet. Då många av de sysselsättningstillfällen som skapats varit skattesubventionerade, då den tid även den genomsnittlige invandraren som till slut erhåller ett arbete gått arbetslös varit lång, och då även löntagare utgör en nettokostnad för staten om deras lön är låg, är ett sådant utfall dock högst osannolikt. Vad mer är, det faktum att anhöriginvandrare tenderar att vara kvinnor, och därmed ha en lägre sysselsättningsgrad, gör att verkligheten med allra största sannolikhet är betydligt mer ogynnsamt än i räkneexemplet ovan. Om kvinnliga anhöriginvandrare efter 15 år i Sverige har en sysselsättningsgrad på 28 procent blir i stället, allt annat lika, resultatet av att en manlig "flykting" och en kvinnlig "flyktinganhörig" invandrar så som i exemplet ovan att i genomsnitt 1,22 av dem 15 år senare fortfarande saknar ett heltidsarbete.
Att anhöriginvandring skulle vara bra för integrationen är med andra ord ett synnerligen tveksamt påstående. Att det ofta upprepade påståendet att så ändå är fallet trots detta inte resulterar i några följdfrågor ens i ett läge då integrationsproblemen är skriande, ger en ganska stark fingervisning om hur ihåligt de återkommande påståendena om att journalistkåren skulle vara professionell, objektiv och brinna för faktagranskning klingar.
