2019-06-22

Whighistoria som illusionsnummer

Johan Norberg har idag liknats vid doktor Pangloss så många gånger att Norberg själv häromåret kände sig manad att ta statsradion till hjälp för att, om än i förtäckta ordalag, försvara sig mot anklagelsen. Att Norberg i detta försvar såväl påpekar att han nyligen gett ut en bok med namnet Framsteg som hänvisar till ett verk med namnet Enlightenment Now tycks vid första anblick bekräfta snarare än vederlägga anklagelsen, i synnerhet när man betänker att ursprunget till den fiktive filosofens namn är ett grekiskt ord med den ungefärliga betydelsen pladdrig. Om man bortser från att Norberg tycks blanda ihop nidbilden Pangloss med dennes förlaga Leibniz när han hävdar att "Voltaires Pangloss inte alls var någon naiv optimist, som han ofta utmålas", tangerar försvarstalet dock någonting högst relevant, nämligen det faktum att Norberg ironiskt nog är en debattör som står revolutionsinspiratören Voltaire betydligt närmare än Leibniz.

Vad Norberg hänger sig åt är i själva verket inte panglossianism utan whighistoria, det vill säga tron på att progressiv politik ständigt leder mänskligheten mot nya framsteg. Begreppet härrör som förledet antyder från Storbritannien, men samma föreställning är idag utbredd västvärlden över. I Sverige manifesterar sig företeelsen i den ofta upprepade lögnen att socialdemokratin gjorde ett fattigt land rikt, i Centerpartiets paroll Framåt! samt i socialliberala opinionstexter i allmänhet och den egenkäre Per Svenssons navelskådande kåserier i synnerhet. Det finns ett korn av sanning i detta så till vida att den klassiskt liberala kampen för bland annat äganderätt och stabila institutioner en gång i tiden bidrog till att sätta igång en spektakulär materiell välståndsökning. Då den progressiva politiken sedan länge inte bara övergett den klassiska liberalismens principer, utan idag dessutom verkar i diametralt motsatt riktning, var det dock också länge sedan whighistorian förmådde leva upp till de grandiosa anspråken.

Att det materiella välståndet ökat under de senaste 100 åren har inte skett tack vare den progressiva politiken utan trots denna, och förklaras i stället av teknikutveckling och ökad kunskapsackumulation. Under tidigare epoker gick kunskap ofta förlorad, då människans samlade landvinningar inom ett område inte sällan återfanns i blott en handfull handskrivna kopior av en bok vilka lätt kunde gå förlorade i bränder, uppror eller ottomanska erövringar. I en tid då det däremot är lätt att duplicera och sprida information går värdefull kunskap ytterst sällan förlorad, vilket i praktiken betyder att mänsklighetens samlade vetande endast kan öka. I en sådan epok bidrar ironiskt nog den ökande entropi som tidigare resulterade i att kunskap gick förlorad i stället till att kunskap sprids och blir tillgänglig för fler, även i de fall då det är den uttalade ambitionen att så inte skall ske.

Annorlunda uttryckt, när välståndet har nått en viss kritisk massa äntrar de evolutionära processer som ständigt driver livet mot högre komplexitet också civilisationens domäner. Den ständigt ökande mängden kunskap mänskligheten tillskansat sig omsätts i nya innovationer som i sin tur, så länge de inte utmynnar i kärnvapenkrig eller någon annan form av högteknologisk kataklysm, omsätts i ökande materiellt välstånd. Det är denna process som utmynnat i de materiella framsteg progressiva politiker som Harold Wilson, Pierre Trudeau, Olof Palme, Annika Strandhäll, Jean-Claude Juncker, ceciliorna Malm- och Wikström samt Robert Mugabe hävdar är frukterna av deras egen klokskap. Vad mer är, den materiella välståndsökningen förutsätts – även i de fall då denna i reella termer har uteblivit – utan att några belägg framförs för detta vara ett bevis på den progressiva ståndpunktens överlägsenhet även i sociala, kulturella och andra i huvudsak icke-materiella frågor.

Whighistorian är således att betrakta som ett avancerat politiskt illusionsnummer, där en utveckling som i bästa fall är oberoende av den progressiva politiken, och i praktiken så gott som alltid bromsas av progressiv politik, tas till intäkt för att legitimera samma progressiva politik, även på områden där inte någonting som ens påminner om en korrelation kan skönjas. När en liberal opinionsskribent skriver ännu en floskelspäckad krönika om att den historiska välståndsökningen utgör ett ovedersägligt bevis på det nödvändiga i mer repression, mer bidragsdriven invandring, fler kriminaliserade uttryck, mer centralplanering av medborgarnas familjeliv och att den politiska klassen med en ångvälts självgodhet bör köra över folkviljan, ägnar sig vederbörande i själva verket åt politiskt bedrägeri.

Vad de progressiva översteprästerna gör är att använda det ekonomiska överskott som skapas då civilisations samlade kunskap ökar till att påtvinga samhället en ständigt mer destruktiv politik, och därefter hävda ett omvänt orsakssamband. Detta uppdiktade orsakssamband tas sedan till intäkt för att en synnerligen dysfunktionell politik inom områden som invandring, jämställdhet och utbildning skulle utgöra en förträfflig hållning som endast extremister kan motsätta sig. Det whighistoriska paradigmet är således inte bara baserat på en lögn, utan därtill en synnerligen förrädisk och direkt farlig sådan.