Att analysera världen i termer av motsatspar – eller mer korrekt dualismer – är sannolikt en djupt rotad mänsklig instinkt. Dessa dualismer har inte bara haft olika namn i olika epoker och kulturer, formats av varierande paradigm och präglats av vem som skrivit historieböckerna, utan har också under historiens gång omväxlande varit grundade i såväl det högst handfasta som det strikt metafysiska. Exemplen är legio, men till några av de mer välkända hör yin och yang, kropp och själ, Shiva och Shakti, ljus och mörker, gott och ont samt våg och partikel. Parallellerna mellan dessa dualismer är många, och den som så önskar kan säkert formulera ett starkt argument för att de samtliga varit ett uttryck för att åskådliggöra en och samma grundläggande egenskap hos universum. I vår egen tid och vårt eget kulturella sammanhang manifesterar sig, utan att särskilt många förstår detta, en närbesläktat dualism i höger-vänster-skalan.
Detta kan tyckas ironiskt, då höger-vänster-skalan idag i regel är djupt missförstådd av såväl de som kallar sig höger som de som kallar sig vänster, men inte desto mindre kastar ett sådant synsätt ljus över de osunda skeenden och ideologiska konflikter som präglar vår egen tid. Denna dualism avviker dock från många andra dualismer i ett centralt avseende, nämligen att den är asymmetrisk. Metoder, retorik och ordval som är godkända då de används av vänstern utgör grova övertramp då de tillämpas av högern. Vad mer är, om inte den övergripande utvecklingen – om än så bara lokalt – uppvisar en tydlig trend mot en rörelse vänsterut, anses detta utgöra ett hotfullt avsteg från den naturliga ordningen att svaret obönhörligen blir väldigt aggressivt.
Ibland är de sätt på vilka denna dualism yttrar sig relativt uppenbara. Höger representerar till exempel ordning, tradition, självständighet och styrka där vänster representerar kaos, normupplösning, beroende och svaghet. Mellan andra motsatspar låter sig denna kategorisering i höger och vänster vid första inblick inte göras. Då man börjar söka efter motsatspar som uppvisar samma asymmetri som den som utmärker dualismen höger-vänster finner man dock någonting intressant, nämligen att ett flertal sådana motsatspar dels existerar, dels tenderar att vara intimt sammankopplande med konflikter som utan vidare låter sig placeras in på höger-vänster-skalan. Till de mer okontroversiella bland dessa hör land och stad. Till de mer känsliga hör maskulinitet och femininitet, inhemskt och utländskt, vita och svarta människor, Occidenten och Orienten samt kristendom och islam.
Detta är i sig nödvändigtvis varken någon logisk eller given indelning. Huruvida till exempel Västerlandet i sak är mer höger än Orienten är allt annat än självklart, i synnerhet som man åtminstone på vissa områden utan vidare kan konstatera att så inte är fallet. Vad som i sammanhanget är intressant är däremot det faktum att landet, mannen, Västerlandet och kristendomen indirekt identifieras med högern, samtidigt som staden, kvinnan, Orienten och islam lika indirekt identifieras med vänstern. I och med denna identifikation "ärver" dessa företeelser också den asymmetri som präglar höger-vänster-dualismen. Mot denna bakgrund blir det fashionabelt för välbeställda innerstadsbor att kokettera med sitt förakt för människor på landsbygden. Mot denna bakgrund kan Ecce Homo belönas med både hyllningar och en plats i en svensk domkyrka samtidigt som Muhammedkarikatyrer fördöms och motiven bakom dem misstänkliggörs. Mot denna bakgrund blir vita män till en fullt legitim måltavla för yttranden som skulle utmynna i utfrysning och åtal om de riktades mot svarta kvinnor. Och så vidare.
Denna identifikation av motsatspar med en höger- respektive vänsterståndpunkt är någonting som, alldeles oavsett huruvida denna identifikation är stringent eller ej, idag genomsyrar varje aspekt av samhällsutvecklingen. I egenskap av sådan är den inte bara användbar för den som vill förstå sin patologiska samtid, utan också för den som hoppas åstadkomma någonting bättre.
