Ställ fram klockan två timmar och vrid tillbaka den trettio år. Så löd mellan 1965 och 1980 det stående skämtet till brittiska Rhodesiaresenärer, och även om skämtet var tämligen nedsättande menat rymde det också en djupare sanning. Rhodesias brott bestod i omvärldens ögon i att landet vidhöll en ståndpunkt som visserligen inte längre ansågs acceptabel, men som inte desto mindre hade varit just detta i en dåtid så nära att merparten av landets kritiker själva hade minnen av den. Påståendet att Rhodesia skulle ha stått emot tidsandan under trettio år var dock under hela landets upprorstid en överdrift. När Rhodesia den 11 november 1965 utropade sin självständighet rörde det sig inte ens om tio.
1945 hade Sydrhodesia tillhört andra världskrigets segrarmakter. 1953 hade landet setts som en liberal motvikt till det Sydafrika där Nationalistpartiet fem år tidigare kommit till makten till följd av ökande folkligt missnöje med den i utlandet så beundrade Jan Smuts. Det var först efter att Ghana 1957 som första brittiska koloni i Afrika beviljats självständighet som Rhodesias ställning började ifrågasättas på allvar, men därefter kom också utvecklingen att gå väldigt fort. Fler och fler brittiska kolonier i Afrika blev självständiga, och ett alltmer misstänksamt USA införde i tysthet ett vapenembargo mot Centralafrikanska federationen i vilken Sydrhodesia då ingick. När samma federation 1963 slutligen upplöstes, drogs Sydrhodesia redan med en tilltagande pariastämpel.
Det var mot denna bakgrund premiärminister Edgar Whitehead 1959 inledde förhandlingar med London om full formell självständighet för den allt sedan 1923 självstyrande kolonin. När kaos bröt ut i det nyss självständiga Kongo kunde rhodesierna med egna ögon åse den strida ström av belgare som tog sig över gränsen till Centralafrikanska federationen, på sin flykt från våldet i vad som nyss hade varit en blomstrande koloni. Sydrhodesia började i snabb takt alltmer framstå som en ö av stabilitet i ett hav av kaos, men väljarna insåg att risken för att våldet skulle sprida sig söderut var högst påtaglig, varför kraven på ett nytt politiskt ledarskap med åren skulle komma att växa sig allt starkare.
Edgar Whitehead hade 1958 utsetts till premiärminister efter att hans företrädare Garfield Todd avsatts under en uppslitande intern strid i United Federal Party (UFP). Whiteheads framgångar i förhandlingarna med London blev dock blygsamma, varför UFP förlorade valet 1962 mot det nybildade Rhodesian Front. Den nya regeringen under Winston Field hade en utmärkt förhandlingsposition gentemot Storbritannien, då både de brittiska och sydrhodesiska regeringarnas godkännande krävdes för att federationen skulle kunna upplösas, och Nordrhodesia (Zambia) och Nyasaland (Malawi) skulle kunna få den självständighet London hade lovat dem. I slutändan valde dock den av britterna hårt ansatte Field att inte spela ut sitt trumfkort. Några månader efter federationens upplösande avsattes han därför av sitt eget parti, varpå Ian Smith kom till makten.
När regeringen Smith halvannat år senare ensidigt utropade Rhodesia självständigt blev resultatet inte bara fördömanden och sanktioner, utan också att Ian Smith i omvärldens ögon blev sinnebilden för den reaktionäre rasisten. Humphrey Gibbs, den av den rhodesiska regeringen nu avskedade guvernören, blev däremot utanför Rhodesia till en hjältefigur då han vägrade lämna sin post. Högt i kurs stod också den tidigare premiärministern Garfield Todd, som kategoriskt fördömde den nya regeringen. Även de tidigare (sydrhodesiska och/eller federala) premiärministrarna Edgar Whitehead, Godfrey Huggins och Roy Welensky kom i omvärlden att bli väldigt uppskattade för sin kritik av Ian Smith.
Bortsett från Todd förespråkade dock ingen av dessa någonting som ens liknade en snabb övergång till majoritetsstyre. Inte ens Ian Smiths nemesis, den brittiske premiärministern Harold Wilson, ansåg detta vara realistiskt. Vad mer är, trots att Garfield Todd hörde till den nya regeringens mest högljudda kritiker, och trots att han med tiden skulle komma att omsätta denna kritik i att göra sin egen gård till en fristad för terrorister, hade hans egen regering varit mindre progressiv än Smiths. Då han tidigare även varit en hätsk kritiker av sin reforminriktade efterträdare och partivän Whitehead, är det inte osannolikt att hans inställning åtminstone delvis bottnade i en bitterhet över att ha blivit avsatt som premiärminister.
I slutändan fick varken Smith eller hans kritiker som de ville. Till och med Todd, som länge gav Zimbabwes regering sitt helhjärtade stöd, fick kort före sitt frånfälle se sig förnedrad av Robert Mugabe sedan den nya regeringens övergrepp och vanstyre gjort även honom till en uttalad kritiker. Den snabba övergång till majoritetsstyre som förkastats av den starkt vänsterinriktade Labourpolitikern Harold Wilson, blev däremot verklighet under den konservativa ikonen Margaret Thatcher. Under de 23 år som gått sedan Ghanas självständighet, hade tidsandan förändrats så radikalt att även järnladyns legendariska högerhållning i sammanhanget utgjorde en position till vänster om alla de övriga aktörernas respektive utgångspunkter.
En sådan förflyttning hade varit anmärkningsvärd, även om den hade tagit skämtets trettio år på sig. Vad mer är, Ian Smith och hans idag så ökända regering representerade inte en rörelse åt höger. Han stod inte ens still, utan bara bromsade en rörelse som även i Rhodesia fortsatte åt vänster. Detta är en omständighet som högern, oavsett vad man råkar tycka om Smith och hans regering, behöver reflektera över de vidare implikationerna av. Inte minst som Brexitförhandlingarna mellan London och Bryssel alltmer framstår som ett förvridet eko av 1960-talets förhandlingar mellan London och Salisbury, fast denna gång med London i rollen som den svagare parten.
