I ett både läsvärt och med den svenska offentlighetens mått mätt befriande uppriktigt utspel redogjorde Ivar Arpi igår för realiteterna bakom frågan om en politiskt reglerad fördelning av asylsökande mellan EU:s medlemsländer. Huruvida en sådan fördelning är någonting önskvärt eller ej är i sak någonting kan man ha olika åsikter om, men Arpis utspel utgjordes trots att det var kryddat med ett flertal värdeomdömen inte i första hand av åsikter, utan av kalla fakta.
När hela helvetet strax därefter med deprimerande förutsägbarhet bröt loss, lyste de sakliga invändningarna med lika deprimerande förutsägbarhet därför med sin frånvaro. Vad de fradgatuggande kritikerna i stället snabbt riktade in sig på var att Arpi hade använt sig av begreppet "globalister". Detta var, som Arpi med en närmast omänsklig tålmodighet gång på gång sakligt själv påpekade, en i sammanhanget både etablerad och relevant term. Lika ointresserade som de var av att sakligt bemöta vad Arpi faktiskt hade skrivit, var dock den progressiva lynchmobben av att förhålla sig till denna omständighet. När DN:s evigt grötmyndige chefredaktör i detta läge passade på att ge sig in "debatten" genom att insinuera att Arpi skulle vara antisemit, resulterade därför också hans allt annat än belevade inhopp i en strid ström av ryggdunkningar från bland annat riksdagsledamöter och liberala ledarskribenter.
Att åtminstone en liberal ledarskribent därefter följde upp sin delning av chefredaktörens lågvattenmärke med att dela en tämligen apart rapport om "Hoten och hatkampanjerna mot oberoende opinionsbildare" utgjorde inte bara en ironi av kosmiska mått, utan också en synnerligen nyttig påminnelse om varför Arpis formulering om "dagens mjuka totalitärer" var en i allra högsta grad pregnant sådan. Att en etablerad debattör får löpa gatlopp över ett välformulerat debattinlägg utan att någonting som ens vagt påminner om en saklig invändning mot hans resonemang framförs, eller varför personer som själva kallar sig för "socialister" mangrant ställer sig bakom en ordning som gör stora delar av arbetarklassen till förlorare, vore nämligen annars omöjligt att förstå.
Vad Arpi påpekade har många påpekat före honom. Vad som gör reaktionerna särskilt intressanta i just det här fallet är att Arpi är en etablerad debattör, med en både etablerad och tung opinionsredaktion som plattform. Händelseförloppet utgör i ljuset av detta en synnerligen pedagogisk inblick i hur intoleranta och rabiata den progressiva ordningens förkämpar är. Att de kritiseras av någon som undertecknad är illa nog, men att bli kritiserade av någon som Arpi är för dem någonting fullständigt oacceptabelt. De tål inte kritik, de tål inte motstånd, de tolererar inte att en etablerad debattör som inte delar deras agenda uttrycker detta öppet, och de är beredda att gå över lik för att kväsa oppositionen.
När detta mål skall uppnås finns inga regler, inga krav på saklighet eller anständighet och inga otillåtna metoder. För dem utgör ett debattinlägg som Arpis en pesthärd som måste försättas i karantän. För dem utgör blotta möjligheten till att samhälle som, om så bara i begränsad omfattning, vänder globalismen, mångkulturalismen och målet om en europeisk superstat ryggen en vederstyggelse. För dem utgör varje hinder på vägen mot vad de kallar för "framsteg" en avvikelse från den Gudomliga Planen. För dem utgör ett samhälle där Arpis utspel omsätts i praktisk politik en kosmisk anomali där tiden går bakåt, och som därigenom hotar hela universums fortsatta existens.
Det är denna världsbild, och denna upplevelse av att utkämpa ett heligt krig mot "bakåtsträvarna", som utgör själva definitionen av en vänsterståndpunkt. Det är denna sorts blinda fanatism som högern har att bekämpa. Den "höger" som intalar sig att det är möjligt att kompromissa med fanatiker av detta slag, och att det bästa är att sitta still i båten under tiden som det stormar kring Arpi, lurar inte bara sig själv. En sådan "höger" går dessutom fanatikernas ärenden.
