Att även statsvetare i sina analyser idag frekvent hänvisar till den i utlandet helt okända GAL-TAN-skalan är en väldigt talande indikation på hur anemiskt det offentliga samtalet har blivit, och i vilken sorglig elits händer människor valt att lägga sina öden. Den så kallade GAL-TAN-skalan utgör nämligen inte någon ny ideologisk skiljelinje, utan är (om man bortser från dess propagandavärde som GOD-OND-skala) identisk med den klassiska höger-vänster-skalan minus delar av dennas ekonomiska aspekter. En klassisk högerposition i icke-ekonomiska frågor har alltid utgjort ett ställningstagande som moderna statsvetare skulle kategorisera som TAN, och på samma sätt skulle en modern statsvetare instinktivt kategorisera en återfödd Robespierre eller Lenin, om en sådan plötsligt äntrade den samtida politiska arenan, som GAL.
GAL-TAN-skalans plötsliga uppkomst är med andra ord konsekvensen av en slående historielöshet. I egenskap av sådan är den dock också en högst signifikant värdemätare på ett materialistiskt, ytligt och hedonistiskt samhälle där kulturjournalistik reducerats till skrikig tonårsradikalism, där traditioner bespottas, där erfarenhet föraktas samtidigt som ungdomens brist på sådan förväxlas med visdom, och där rebellen blivit synonym med den som mest aggressivt trummar ut etablissemangets budskap. I ett samhälle av sådant själsligt armod blir det också fullt naturligt att reducera höger-vänster-skalan till en axel mellan Annie Lööfs gränslösa snabbmatshedonism och Gudrun Schymans lika gränslösa bidragsbackanaler.
Det problem GAL-TAN-skalan konstruerats för att lösa är den besvärande omständigheten att etablissemangets skörbjuggskult inte visat sig vara förankrad i folkdjupet. Den revolt mot Instagrampolitiken som utbrutit låter sig inte placeras på någon punkt mellan Annie Lööf och Gudrun Schyman, varför den åderlåtna politiska modellen begåvats med en andra dimension, uppspänd mellan en punkt kallad GAL någonstans på den axel som separerar Annie Lööf från Gudrun Schyman, och en punkt kallad TAN någonstans i nedervärlden. Förutom att möjliggöra en klassificering av motståndet tjänar denna nya artificiella dimension ett annat försåtligt syfte, nämligen att utmåla en klassisk högerposition som någonting utomrumsligt som såväl journalister som myndigheter utan vidare kan fördöma samtidigt som de till synes förhåller sig strikt objektiva till både högerns och vänsterns positioner.
Det är också mot denna bakgrund man bör förstå de patologiska positioner vad som i dagligt tal kallas "högern" och "vänstern" idag intar. "Vänstern" inte bara koketterar med sitt förakt för arbetarklassen, utan förklarar dessutom stolt att ja, dess stora profilfråga är generösa bidrag till människor som vill snylta på andras arbete. "Högern" intar inte bara en position i invandringsfrågan som leder till att skatter höjs samtidigt som välfärden försämras, utan förklarar dessutom stolt att ja, dess stora profilfråga är att skattepengar skall regna över svågerkapitalister. Såväl inom "högern" som "vänstern" har man, annorlunda uttryckt, intagit positioner som för det första till stora delar utgör motsatsen till vad man själva påstår sig kämpa för, och för det andra till stora delar sammanfaller med vad som brukade vara en nidbild av den egna ståndpunkten.
Medan denna pseudodebatt mellan "högern" och "vänstern" pågår, gnuggar den kaoskult den klassiska liberalismen med tiden utvecklats till sina händer. I det politiska klimat som skapats har den tillskansat sig fritt spelrum, och till skillnad från både "högern" och "vänstern" vet den precis vem dess fiende är. Det finns en väldigt konkret anledning till att liberalens röst dryper av gift varje gång ordet "höger" yttras – nämligen att det är arvfienden man talar om. Av samma anledning har liberalen också alltid överseende med de snedsteg från vänsterhåll man inte för en sekund tolererar när de kommer från höger. För liberalen är socialisten endast en vänsterbroder som gått en aning vilse, i värsta fall förvisso ett irritationsmoment, men i bästa fall också en naturlig allierad.
Det är detta som alltid utgjort den huvudsakliga konfliktlinjen mellan höger och vänster. Den felaktiga uppfattningen att vänstern utgörs av socialismen och att högern utgörs av en allians mellan konservativa och liberaler är grundad i omständigheten att spelplanen under några årtionden tillfälligt förändrades i samband med kalla kriget. Sedan Sovjetunionens fall har den naturliga ordningen dock återställts, någonting som inte minst vinterns svenska regeringsbildning var en synnerligen pedagogisk inblick i. Liberaler förstår till skillnad från de flesta andra detta mycket väl. De vet att såväl socialismen som den "höger" som de samregerat med inom ramen för Alliansen är domesticerade och oskadliggjorda. Vad som däremot får dem att tugga fradga är en renässans för en höger som vågar vara höger på riktigt.
