Amerikanen Albert Jay Nock (1870 - 1945) var en tidig libertarian, och uppvisade i egenskap av sådan också flera av de problematiska reflexer som är en omistlig del av det libertarianska tankegodset. Inte desto mindre var hans åsikter i allmänhet allt annat än av det stjärnögda slaget, utan utmärkte sig tvärtom som elitistiska, reaktionära och antiegalitära. Hans syn på den mänskliga naturen var inte bara påfallande osentimental, utan framför allt fjärran från upplysningstraditionens föreställning om det nyfödda barnet som ett oskrivet blad. Nock kom därför inte bara att bli en inspirationskälla för mer namnkunniga libertarianer, utan också för den gryende paleokonservativa traditionen.
Till Nocks mer intressanta idéer hör synen på läskunnighet. Under hans egen livstid gick analfabetismen i hemlandet från att vara förhållandevis hög till att närma sig noll, något som enligt gängse whighistoriska synsätt utgör ett paradexempel på framsteg, men som enligt traditionalisten Nock medförde dramatiska negativa konsekvenser för samhället i allmänhet och kulturen i synnerhet. I Memoirs of a Superfluous Man argumenterar han för att det stora uppsvinget i läskunnighet i grund och botten var en chimär, då detta inte följdes av en motsvarande uppgång i förmågan till läsförståelse. De människor som tidigare hade förblivit analfabeter var i allmänhet, menar Nock, personer som dels var ointresserade av att läsa, dels saknade förmågan att förstå och tillägna sig den information som nu till synes blev tillgänglig för dem.
Resultatet av den från politiskt håll organiserade alfabetiseringskampanjen blev därför att den intellektuella förmågan bland de läskunniga sjönk kraftigt, och att efterfrågan på det skrivna ordet förändrades därefter. Boken, som tidigare varit en elitprodukt, blev nu en massproducerad vara bland andra, vilket i sin tur ledde till att den litterära nivån störtdök. Detta yttrade sig, menar Nock, inte genom att marknaden för böcker växte och att en nisch för skräplitteratur växte fram jämsides med den befintliga nischen för kvalitativ litteratur. Vad som hände var i stället att Greshams lag (en ekonomisk observation att goda pengar tenderar att konkurreras ut av dåliga) började göra sig gällande även i böckernas värld, det vill säga att god litteratur alltmer började trängas undan av dålig (någonting Nock även delvis styrker med statistik).
En välkommen kontrast till den amerikanska utvecklingen finner Nock under det sena 1930-talet i samband med ett besök i estado novo-erans Portugal. Landet präglades vid denna tid av en för ett västland påfallande låg läskunnighet, vilket ofta anförts som argument för att landet var vanstyrt och underutvecklat, men för Nock blir detta en helt igenom positiv upplevelse. Han noterar inte bara gillande frånvaron av de vulgära och förfulande reklamskyltar som vore meningslösa i ett land där få skulle förstå dem, utan slås också av alltifrån de många såväl välfyllda som påkostade boklådorna i Lissabon till att tidningarnas rapportering håller en för mediet osedvanlig hög kvalitet. För Nock råder det ingen tvekan om vilken ordning som skapar ett mer civiliserat samhälle, och han finner sorgset att han inte har hjärta att argumentera emot när de vänliga portugiser han möter förespråkar storskalig alfabetisering.
Huruvida det idag är önskvärt eller ens möjligt att omsätta Nocks ideal i frågan om läskunnighet i praktiken är en öppen fråga. Inte desto mindre utgör hans syn på saken inte bara ett tankeväckande komplement till den gängse synen på frågan, utan också ett värdefullt perspektiv på alltifrån litteratur till framsteg. Vad mer är, i en tid då litteraturen fullständigt domineras av ljudböcker, lättsamma kriminalromaner i sommarnöjesmiljö och lättläst ersättningsspiritualistism à la Dan Brown, och där bruset från det innehållslösa skrivna ordet nått öronbedövande nivåer, har den som föresatt sig att en gång för alla bevisa att Nock har fel en minst sagt mödosam uppgift framför sig.
