2019-07-15

Om den progressives oförmåga till självkritik

Ett av de mer utmärkande dragen hos den till synes brokiga skara av liberaler och socialdemokrater som idag utgör den progressiva rörelsens huvudfåra är kombinationen av långtgående historielöshet och en närmast total brist på samtidsförståelse. Detta yttrar sig såväl i en politisk analys så grund och materialistisk att man tror att endast ekonomiska frågor låter sig placeras in på höger-vänster-skalan som i en apokalyptisk och i många fall fullt genuin övertygelse om att en gammal Weimarrepubliksideologi som i över 70 år varit stendöd utgör ett akut hot.

Vad som kanske bättre än någonting annat åskådliggör företeelsen är dock den bland progressiva så utbredda övertygelsen om att det växande motståndet mot den rådande ordningen har uppstått ur tomma intet. Man finner detta motstånd så oförklarligt att man inte sällan hemfaller åt regelrätta konspirationsteorier, där förklaringen till att folket i tilltagande grad vänder ryggen åt partier man tidigare ställt sig bakom återfinns i Kreml eller bland kallhamrade demagogers systematiska desinformationskampanjer på internet. När det till synes oförklarliga skall förklaras känner fantasin inga gränser, varför den enda gemensamma nämnaren bland de många synnerligen fantasifulla förklaringsmodeller som på daglig basis lanseras är den totala frånvaron av självkritik.

Den grundmurade tilltron till att förklaringen inte kan återfinnas i det egna agerandet bottnar i det outtalade antagandet att den progressiva politiken inte har förändrats, utan att den egna hållningen till sin natur tvärtom är så konsekvent och oföränderlig att även progressiva 1700-talsfilosofer skulle ställa sig bakom den. Med detta synsätt framstår inte bara revolten som oförklarlig, utan också som ett plötsligt, smittsamt och synnerligen farligt utbrott av fullständigt obefogat missnöje. Denna inställning är inte bara ett symptom på hybris, utan också på närsynthet, minnesförlust och en kategorisk ovilja att se ens de mest uppenbara av samband.

På blott några årtionden har nämligen den progressiva ståndpunkten förändrats till oigenkännlighet. Det tidigare fokuset på klassanalys har övergått i öppet klassförakt, samtidigt som den vänster som tidigare dominerades av en strävsam arbetarklass idag domineras av en obildad och skatteförsörjd medelklass. En kamp för att ge människor möjligheter att utvecklas har övergått i en kamp för kravlösa bidragsutbetalningar, gränslös naivitet och ett regn av permanenta uppehållstillstånd. Vad som en gång var en osentimental syn på kriminalitet har förbytts i en föreställning om att brottslingar är offer som förtjänar allmänhetens sympati. Mediekritik har gått från att vara ett honnörsord till bli någonting suspekt och smutsigt. Tage Erlanders ord om att svenska folket lever i "en så oändligt mycket lyckligare lottad situation" än människor i etniskt heterogena länder har förbytts i en blind övertygelse om att nationalstaten till varje pris måste krossas. Och så vidare.

Såväl föreställningen om vad som utgör en progressiv linje som uppfattningen om i vilken riktning man bör färdas har med andra ord på relativt kort tid förändrats radikalt. Vad mer är, parallellt med detta har en tidigare föreställning om att riktningen skall avgöras i allmänna val fått stryka på foten till förmån för uppfattningen att en liten och synnerligen orepresentativ klick rekryterad från ett påfallande litet nätverk av professionella aktivister skall leda folket "framåt". De ständigt mer radikala nya riktningar som nu stakas ut avviker radikalt både från vad folket önskar och från vad som ligger i gemene mans intresse. I viss mån kan detta kompenseras genom den kontroll progressiva utövar över informationsflödet, men bara delvis. Klyftan mellan de egna vardagsupplevelserna och den rosenskimrande bild som utmålas av makthavarna vidgas för varje dag, varför missnöjet breder ut sig och en revolt mot den nya ordningen ser dagens ljus.

En sådan revolt är lika oundviklig som mekanismerna bakom den är uppenbara, men då de progressiva drivs av en nit som inte bara bär den religiösa iverns alla kännetecken, utan därtill är sprungen ur just religionen, är de fullständigt oförmögna att ta in detta. Fast förvissade om att orsakerna inte kan spåras till den egna hållningen, finner man dem därför med en uppblåst och kväkande paddas självgodhet annorstädes. Man finner omväxlande problemets orsaker i väljarnas okunnighet, i epidemisk rasism, i fientliga makters destabiliseringsförsök, i extremisters konspirationer och i plötsliga utbrott av vanföreställningar, men aldrig i kombinationen av det egna ogenerade folkföraktet och det faktum att man påtvingar allmänheten en politik denna inte önskar.

Denna oförmåga att se det uppenbara är inte bara ett symptom på hur oförmögna till kritiskt tänkande de krafter som ligger bakom en ordning som ständigt berömmer sig själv för att vara modern, vetenskaplig och ett värn mot ondskan egentligen är. Samma kategoriska ovilja att se det uppenbara utgör framför allt en ledtråd till varför man i likhet med så många andra ideologiskt förblindade rörelser genom historien ständigt uppvisar alltmer totalitära ambitioner.