Mina skuggor och vorloner:
Sveriges progressiva intelligentsia befinner sig i extas. På de hårt ansatta glorifierade elevråd som i dagligt tal kallas för socialliberala ledarredaktioner har man sedan länge tvingats framhärda sina dagar under ständig belägring från Hanif Balis svans, men i dagarna ankom förstärkningar i form av eldunderstöd från den allra ädlaste av progressiva riddarordnar. Sprickfärdiga av stolthet kunde gräddan av svenska progressiva konstatera att de, i den uråldriga kamp mot ondskan som är deras lott i livet, nu åtnjöt stöd från ingen mindre än den Den grå damen. Med detta avses inte det spöke som varje slott med självaktning rymmer bland sina inventarier, nej, med detta avses den publikation det är varje chefredaktör på Dagens Nyheters huvudsakliga arbetsuppgift att ständigt apa efter – kort sagt, med detta avses The New York Times.
I en artikel med den ödesmättade rubriken "The Global Machine Behind the Rise of Far-Right Nationalism" ger en grävande journalist vid namn Jo Becker sin syn på läget i Sverige. Artikelförfattarens ambition är att erbjuda den kosmopolitiske dollarmångmiljonär på Manhattan som älskar TED Talks till döds ett alternativ till den mindre positiva Sverigebild som blivit resultatet av de enträgna humanitära stormaktsambitionerna, men i sin iver att göra detta lyckas Becker ironiskt nog i stället framställa Sverige som en nazistisk dystopi. Genom olycksbådande implikationer, genom att helt utelämna vad som motsäger hennes tes, genom att ge öst- och västkustläsarna precis de rätta associationerna till Trump och genom att återge alltifrån lösa rykten och grova överdrifter till halvsanningar och rena lögner, skapar Becker en bild av Sverige som ett land helt i den ryskorkestrerade Högerextrema™ propagandans våld.
Vad som gör den svenska progressiva intelligentsians reaktion på artikeln intressant är det faktum att den inte innehåller någonting nytt. Texten är (med några undantag) en lång och tendentiös sammanställning av det mest sensationalistiska, alarmistiska, hårdvinklade och hysteriska som publicerats i svenska medier på temat. Denna information presenteras dock utan den kontext som för en svensk läsare är en omistlig del av helhetsbilden. Ej heller framgår att många av de tolkningar som presenteras som fakta fått utstå hård kritik, inte hållit måttet eller i vissa fall också visat sig vara direkt osanna. Med andra ord tillför artikeln inte den svenske läsaren någonting, annat än möjligtvis en inblick i New York Times metoder.
Inte desto mindre är stämningen bland svenska progressiva nu euforisk. Att vad som står i artikeln blott är ett kollage, sammanställt av någon som alldeles uppenbart saknar djupare kunskaper om Sverige, förhindrar inte att texten nu framställs som både mästerlig, grävande och revolutionär. Anledningarna till att man dels reagerar på detta sätt, dels nu arbetar på högtravande opinionstexter med arbetstitlar som Jo Becker – en skarpsynt betraktare med utifrånperspektiv som hjälper oss förstå den svenska Högerextremismen™, är två till antalet.
För det första bekräftar Becker vad man själv alltid vetat, nämligen att invandringen till Sverige egentligen är en succé, men att Högerextremister™ lurat i människor något annat, och att de många misslyckade försöken att förmedla detta till allmänheten måste vara resultatet av en konspiration. För det andra fyller New York Times i progressiva kretsar rollen som den server som distribuerar ut nya firmwareuppdateringar till köttrymdens enheter. Denna så omhuldade tidnings så tydliga ställningstagande för den grovt retuscherade Sverigebild man själv så idogt arbetat för att sprida över världen, får nu därför mången progressiv opinionsbildare och journalist att känna sig som hunden som precis fått en jätteklapp på huvudet.
Det är mot denna bakgrund man inom det svenska etablissemanget nu med tindrande ögon hyllar New York Times inhopp i debatten som ett utslag av stor journalistik, och det är mot denna bakgrund man samtidigt fullständigt ignorerar de betydligt mer insatta analyser som samtidigt produceras i våra grannländer. Att det i artikeln talas om "ekokammare" fås i sammanhanget ses som ett utslag av stor humor.