Den samtida liberalismens osvikliga förmåga att landa i allt annat än frihetliga slutsatser blir plötsligt fullt begriplig när man erinrar sig att liberalismens rötter återfinns i kalvinismen, och då i mångt och mycket dessutom den radikala form av kalvinismen som fått namnet puritanismen. John Locke kom från ett puritanskt hem, John Stuart Mill var nonkonformist och Adam Smith föddes in i den kalvinistiska Skotska kyrkan. Detta kom inte bara tydligt att prägla den klassiska liberalismen, utan präglar i mångt och mycket liberalismen än idag, även om ytterst få nutida liberaler sannolikt skulle vara villiga att medge detta.
Det kalvinistiska och puritanska arvet tog sig dels uttryck i den klassiska liberalismens kompromisslösa hållning, men även i dess innehåll. Den klassiska liberalismens kamp för frihet och sekularism är inte bara ett tydligt exempel på detta, utan är också ett exempel på hur den klassiska liberalismen kommit att missförstås av eftervärlden. Den sekularism den klassiska liberalismen förespråkade handlade inte om det avkristnande begreppet förknippas med idag, utan inte sällan snarare om att ge anhängarna möjligheten att i sina lokalsamhällen kunna upprätta de teokratier man inte var starka nog att kunna införa på det nationella planet.
Den frihet man kämpade för handlade inte heller om att maximera möjligheterna till ett hedonistisk leverne, utan tvärtom om att freda i många fall tämligen fanatiska puritaner från staten. Bevekelsegrunderna var inte att skapa maximal frihet för människor i gemen, utan att skapa maximal frihet för kalvinister och puritaner att predika domedagsprofetior, renlevnad, kärvhet och en stenhård arbetsmoral. Man fann sig i underläge, och åberopade toleransbegreppet för att kunna muta in en allt annat än tolerant frizon för sig själva. Vissa nöjde sig inte med detta, utan emigrerade för att förbättra sina möjligheter att själva kunna utöva religiöst förtryck. När man med tiden blev starka nog att själva sätta dagordningen, drog man sig därefter ofta inte från att överge eller göra avsteg från den tolerans man tidigare hade förespråkat då detta fortfarande passade ens egna syften.
Dagens liberalism är en på många sätt logisk fortsättning, vilket inte minst illustreras av att kompromisslösheten i allra högsta grad fortfarande präglar ideologin och dess företrädare. Grundsatserna må vara kliniskt rensade från varje spår av Gud, men niten, renhetsivern, fanatismen och den puritanska grundinställningen består. Den blinda tron på att den egna läran utgör Sanningen står inte bara stark, utan avslöjar dessutom det religiösa ursprunget. Gud har ersatts av Förnuftet, men inställningen är inte desto mindre flexibel nog att bortse från fakta, logik och vetenskap när resultaten inte är de önskade. Sekularismen utgör alltjämt en grundpelare, men har omtolkats till en ambition att avkristna varje vrå av samhället. Man sjunger också alltjämt frihetens lov, men den frihet man nu förespråkar handlar antingen om en positiv frihet som endast kan förverkligas på bekostnad av andra människors negativa frihet, eller om något för de puritanska föregångarna så främmande som njutning och promiskuitet.
Liberalismens rötter återfinns, krasst uttryckt, i mångt och mycket i de mest hårdföra av kalvinisters strävan att skapa ett ramverk för att maximera sin egen makt. Att detta ramverk med tiden fyllts med ett innehåll som vore forna tiders kalvinister synnerligen främmande, förhindrar dock inte att det finns en kontinuitet mellan gårdagens liberalism och dagens, utan bör snarare förstås som att puritanismen med tiden kommit att ta sig nya former. Där innehållet har förändrats har formerna och ritualerna dock bestått, och när dagens socialliberaler förklarar sig vara den klassiska liberalismens rättmätiga arvtagare har de på många sätt helt rätt.
Vad de däremot inte har rätt i, är allting annat. De har fel om liberalismens ädla rötter, då liberalismens rötter återfinns i religiös fanatism. De har fel i sin tolkning av sekularismen. De har fel i sina utläggningar om vad som utgör äkta liberalism, då den äkta (åtminstone i betydelsen ursprungliga) liberalismen utgör något de själva inte skulle vilja ta i ens med tång (en känsla deras föregångare gissningsvis också, hade dessa fortfarande varit i livet, med emfas skulle intyga var ömsesidig). De har fel i att liberalismen skulle stå för måttfullhet, då varken de själva eller deras humorlösa kalvinistiska föregångare på något sätt har utmärkt sig för detta. Och så vidare.
Liberalismen har starkt bidragit till att forma den värld vi lever i, och även dess mest högljudda motståndare är idag starkt präglade av den. Att liberalismen har bidragit med mycket av det som gjort den västerländska civilisationen framgångsrik och välmående är, givet bevisen, därtill omöjligt att förneka. Liberalismen rymmer dock inte bara fröet till samma civilisations undergång, utan är dessutom omgärdad av lögner, missförstånd och falsk historieskrivning. Liberalismens berättelse om sig själv utgör paradexemplet på detta.
